Dag två av fyra med revelj klockan 05.20.

Igår glömde jag hälla vatten i kaffekokaren innan jag startade den. Och sedan trodde jag att jag öppnade hålet i filterhållaren när jag stängde det. Så det blev en sumpexplosion i pentryt när jag väl fått dit vattnet.

Och nu sitter jag bland folk som hela tiden frågar ”bloggar du?”.

Och då törs man ju inte.

Hej.

– Fan va du skriver!
– Mmmm…
– Vafan gör du?
– Mmmm…
– Bloggar du? För dina fem läsare?
– AMEHHHH!!!
– Är det inte bättre att skicka mejl istället?
– Ja ja ja…!!!
– Du skulle ju få fler läsare om du skickade alla-mejl.

Nu vaknar editionschefen och försvarar mig:
– Häng ut honom på bloggen, Helena!

Tystnad. Sedan:
– Oooooh, jag blir uthängd – för fem personer! Jag kan ta det direkt på telefon med dem istället!

Senare:
– Fan vad jag känner mig seg idag…
– Jaså, jag tycker du verkar vara på hugget, säger jag. 

Jag vill passa på att rikta uppmärksamheten åt en del av Aftonbladets redaktion som är lite hemlig. Personerna bakom syns inte i tidningen. Men de är ack så viktiga!!!!

De har sitt tillhåll på våningen ovanför Wendela. Och idag är jag mer än tacksam över deras existens!

Varför? Jo, igår råkade jag ut för en mycket enerverande situation. Jag hade suttit och knåpat på en artikeln hemma på soffan för att få klart allt till midsommar.

Precis när jag var färdig blev ögonlocken allt tyngre och plötsligt somnade jag. Det sista jag hann tänka innan jag slocknade var att jag inte skulle glömma att mejla den färdiga artikeln till mig själv så att jag skulle ha den på jobbet i dag.

En halvtimme senare vaknade jag. Något var fel. Datorn var död. Stendöd… Och med det hade flera timmars arbete gått upp i rök. 

Jag svor högt, slet mitt hår och slog tån i en dörrkarm under all frustration. Varför händer sånt här alltid mig???

Men nu på morgonen besökte jag Aftonbladets hjältar – helpdesk. Datorn är fortfarande död, men de lyckades plocka fram min artikeln från hårddisken. Och jag kan pusta ut!!!!

Jag vill bara säga det; Tack heldesk! Ni är underbara…

 Igår gällde det att skaka av sig den släng av kungayra som stänkt på en.

It was beautiful och allt. Men nu ville jag bli mitt vanliga jag.

Så på söndagen tände jag av med barnkalas, trädgårdarbete, ångest och löpning. Och sedan Rock band.

Och då gjorde jag en fantastisk upptäckt (som säkert alla nöjes- och spelskribenter redan ältat, men vafan): dom censurerar låttexter!!

I ”You oughta know” är vissa dirty words ersatta av – INGENTING.

Alltså inget FUCK. Och inget go DOWN. Utan bara ”are you thinking of me when you her”. Och ”would she go on you in the theatre”.

Fucking fantastique, I´d say. Det kändes som århundradets konspiration. Lätt. Jag blev så uppspelt av den här upptäckten att jag var tvungen att berätta för hela familjen. Inklusive 10-åringen. Som därmed lärde sig lite fler dirty words.

Vinden letar sig innanför jackan. Det gnisslar vid varje tramp. Solen står högt på himlen. Då och då skyms den av lätta moln. Nu är det sommar på riktigt.

Jag far fram. Från Enskede Gård och hemåt. Förbi söndagsflanörer, hundrastare och mammor och pappor med barnvagnar. Från lurarna strömmar Montt Mardié. Det susar i lövverken ovanför huvudet. Och jag känner hur mycket jag älskar allt det här. Att det är varmt. Att jag är ledig. Att jag har hunnit dricka mitt morgonkaffe på ett mysigt fik. Att det är söndag. En hel dag utan några planer utom att vara just här där jag är. I nuet. På en cykel på väg mot nya mål.

I morgon är det måndag igen. Då syns vi – här på Wendela!    

Här har vi två riktigt rika män. Bill Gates och Warren Buffet.
Nu har dom kommit på att snuskigt rika människor ska dela med sig. I en kampanj uppmanar de andra miljardärer att skänka hälften av sina förmögeheter till välgörenhet.

Och fyra täta familjer har redan hakat på.
Jag jag vet att Gates inte bara är riddare av brittiska imperiet utan också humanist till den grad att Wikipedia beskriver honom med epiteten ”datorpionjär och filantrop”.

Men nu har jag kommit på varför.
Alltså varför dom vill skänka bort.
Jo, välgörenhet, det är sånt som de rika människors partners ägnar sig åt. Det har jag nämligen sett i filmen Bröllopsfotografen där det rika aset i Johannes Brosts skepnad skickar en bulvan att stödköpa frugans hötorgskonst.

Men Gates är lurig. Mycket listigare för överdrivet välbeställda att skänka stålarna till välgörenhet. Då kommer pengarna lite på omväg deras fruar och/eller äkta män till godo och håller dem sysselsatta.

Filantropiskt va?

… mot en kväll med de här brudarna…?

Titti och Mira blev inspirerade av balettnumret. 

En kväll på webbens nyhetsdesk. Man måste kalibrera om sig, känna in subtila nyanser.
Skojar Mira när hon säger att Malin har paxat pianisten så att Titti får ta klarinettisten?

– Det finns inget subtilt här. Det är bara…! säger Mira och illustrerar ett yxhugg med armen.

På andra sidan en whiteboard sitter papprets nyhetsdesk och filar på morgondagens tidning.
Ibland kommer det små kommandorop:

– Kan någon svara i ettan!!!!

Då lyfter jag luren och säger Aftonbladet, Helena Utter så att mina kollegor slipper höra det enerverande blippandet från tipstelefonen för idag känner jag mig som någon. Lite ospecificerat sådär.
Det är pangpang nånstans, ett vattengym som står i lågor nånannanstans.
Jag skriver små gula post it-lappar som jag sedan slänger.

Kommando: Victoria & Daniel.