Helena är världens bästa reporter. Hon sitter där, ihopkurad och tvärfokuserad med sitt headset tvärs över huvudet och drar och sliter obekväma sanningar ur munkavlebelagda människor som pratar runt ämnet eller lägger på luren.

”Nu vill jag inte gå på det där mötet längre, jag måste stanna och skipa rättvisa”, säger hon och trycker igång telefonen igen: ”Okej, you’re my last hope”. 

Jag blir så stolt.

Mitt bidrag var genialiskt, tyckte jag nog. En mobil skrivarstuga, en inspirationsmobil. Och jag ÄR lite bitter faktiskt, men jag låter mig inte lamslås av detta utan håller som bäst på att spara ihop till en egen liten husbuss av 80-talsmodell.

Har vi några sponsorer? Mejla mig.

(Ja, jag vet att det heter skrivarstuga med det gick fort och jag var överkreativ och gjorde en pdf ristad i sten. Skrivastuga funkar också.)

Det delades ut stipendier här för veckan.
Bok-Cessan och jag hade redan intecknat pengarna, vi hade high fivat varandra uppe i matsalen några veckor tidigare.
En enig stipendienämnd skulle tilldela oss rubbet.
Trodde vi.

Vi hade nämligen kommit på världens bästa idé: en LITTERÄR RESA.

Nu tror ni kanske att vi skulle resa i Lubbe Nordströms spår genom Lort-Sverige eller ragla runt i S:t Petersburg som Raskolnikov.

 Men nix, vi skulle åka till Teneriffa – som huvudpersonen Bitterfittan.

Jäklar vad vi blev upprymda när vi kom på det!
Det var då Bok-Cessan slängde upp näven för en high five.

Vi skickade in ansökan och ibland sa Bok-C att ”vi får ta en lunch och diskutera vår resa snart”. Men när dagen kom insåg jag att ingen i stipendienämnden kollat så att vi var på plats just den här dagen.
Och nä, det blev ingen Bitterfitte-resa för oss.

 Å andra sidan – det kanske var en välgärning.
Tänk om SOO hade stått där med micken och läst upp våra namn och att vi får pengar för att resa i BITTERFITTANS spår. Och så skulle man trippa fram där mellan de hårda brudarna på nyhetsredaktionen och killarna på sporten som inte vet att Bitterfittan är en ROMAN av Maria Sveland och därför tro att vi är två VANSINNIGA kvinnor i våra mest vansinniga åldrar.

Jeeeezus.

Vi kanske ska tacka stipendienämnden att vi slapp detta.
Världen är kanske inte redo för våra absurditeter.

 Och nä. Vi e inte bittra.

PS. Bilden till höger är ett MONTAGE.

Nu ska onödiga postfack bort.

Somliga medarbetare har därför fått ett sånt här meddelande.

Nu är vi några glada som undrar: hur ska postfackslösa få ett exemplar av kexchoklad när det vankas?

… rubriken på Helenas inlägg om semesterscheman ger helt olika vibbar beroende på vilken annons som hamnar över.

Det har vi ju glömt att säga: tack för alla tummar! Alldeles särskilt för de vi fick i fredags.

… med bästa semesterschemat ever.

Nu vet ni exakt vad ni har att vänta er.

Bloody Mary in the morning.

Nä, skoja bara.

(* Citat från Cina Rönn, 2004)

Den 23 december 1999 vid lunchtid satte jag mig på en bänk i Solna centrum. En halv minut senare kommer en trio pensionärer, två ladies och en kraftigt skakande rollatorman.
Tanterna ber mig att resa mig.
Nej, fel, de ber inte. De beordrar mig att flytta på mig.

Och – detta hatar jag mig själv för – jag sneglar på de till synes friska ohöggravida människorna bredvid – och sedan reser jag mig upp och går.

Egentligen borde jag ha sagt:
– Ursäkta men jag ska föda barn imorgon och just nu behöver jag sitta här och vila. Nån annan kan säkert resa sig.
Om dom inte gett sig skulle jag ha sagt:
– Lämna mig ifred, era ligister – eller jag kallar på polis!

Men nähä. Jag lommade iväg. Eller vaggade iväg.

Fast med facit på hand, ungen kom inte ut förrän tre dagar senare. Så pensionärerna gjorde rätt.

Och förresten, jag kanske bara var fet, hur skulle de kunna veta?

Här begicks brottet.

Häftig ordväxling pågår mellan Lilla O och Stora E.

Plötsligt ropar E triumferande och med pekfingret riktat mot lillasyster:

– GAMMELSMURF!

Sedan går det undan. Gallskrik tillbaka och en höjd näve. (Men Stora E slår inte på riktigt. Det gör han aldrig, han bara hotar med stryk.)

– Vadå gammelsmurf? undrar jag.

– Om jag säger Gammelsmurf måste hon vara tyst. Annars får jag slå henne, förklarar Stora E.

Aha. Ett för mig tidigare okänt lagrum i skolgårdens lag. Och andra tecknet senaste tiden på att Gammelsmurf lever.

Undra förresten vad som händer om man ropar Homer Simpson?