Det finns saker som inte kommer ur ens hjärna.

Som när jag låg i soffan en fredagkväll och kollade folks statusar på FB lite slappt och såg att en chef som befann sig i Asien hade varit och klippt sig för en spottstyver och glatt poserade på bild, brundbränd, fryntlig och snaggad.

Åsså alla dessa tjejer som skrev ”Guuu va snyggt”.

Och jag vet inte vad jag tänkte då, men jag skrev : ”Ser ju inte klokt ut!”
Lite som kompensation, tror jag.
Sedan skrattade jag åt mig själv och gick och la mig.

På lördagmorgon fick jag en déja vu. Iiiiiih!!!!! Skrev jag verkligen sådär?

Gick in på FB och såg att det verkligen var jag som verkligen hade skrivit så.

Jag skrev nåt fegt litet ”Skoja bara” eller så.
Men skadan var liksom redan skedd.
Jag lyckas inte ens i mina tankar trassla mig ur detta.
Jag kan inte försvara mig med att 40-åringens själ har lite kantiga sätt att streta emot ibland. 
Och är jag nu statistiskt sett en näthatare?
Om enkäten kommer – har du någon gång skrivit en nedsättande/negativ kommentar till någon annan via sms eller internet? – då måste jag ju svara ja. 

Och framför allt, vad ska jag göra? Åka till Thailand, snagga mig och lägga ut en bild på Facebook?

Så får han chansen att ge igen. För det kommer vara öppet mål, believe me.

Ny vecka. Sara is back.

Kan bli en bra vecka. Med tanke på Saras förmåga att i förbigående berätta att hon har en satanist i familjen. Eller plötsligt utropa att sperman hon väntar på har fastnat i Holland.

(Det senare rörde sig om hästsperma och hände under askveckorna, bör kanske påpekas.)

Men i alla fall. Det blir en bra vecka.

Festen avstannar. Det är avspark. 
– Jävlar vad nervöst det är nu, säger Nina, stänger av musiken så vi kan höra Marseljäsen och Uruguays nationalsång. 
– Hejar du på nåt av lagen?
– Jag skiter i båda lagen, säger Nina. 

NU så, nu har vi gjort fint.

Förut råkade jag vifta med handen och slå till back-tangenten. Tyvärr var ALLA mejl i min mejlbox markerade just då, på grund av en välkoordinerad kringla-A-rörelse jag gjort strax innan.

Sen blev allt en röra. Och jag fastnade i gamla mejlväxlingar. Bland annat en mellan mig och min syster om en musikvideo, Västra Frölunda av Christian Anttila. Då tyckte vi det var kul att Grishusen och Kommandobryggorna från våra gamla hoods var med i en video. Men nu lyssnade jag ordentligt. Och vad upptäcker man? Jo:

Kom till Västra Frölunda och föds död

Jävla påhopp egentligen.

Och allt detta för att jag viftade lite okontrollerat. Suck.

Dom konvexa husen kallas Kommandobryggorna. De konkava husen kallas i min familj för Grishusen. På grund av färgen, tror jag. 

Tjuvlyssnat klockan 14.35:

”Söndag morgon, ja, en bred och en pilram, då flyttar jag den och så har jag fem puffar. Då kör vi. Ja SÅ gör jag, och då behöver jag en till, och sådär – är vi klara nu? Jaa det är vi. Bra!”

Annika är så söt när hon planerar helgen och har ett långt, strukturerande samtal. Alldeles för sig själv.

Förra gången skulle vi se ut som de hårda brudarna i Runaways. (Lina och Annika visste inte ens vet vilka de var, men jag och bok-Cessan var entusiastiska.) Men det blev… tja… freakshow.

Nya Chefen har haft som stående mötespunkt att vi måste byta bloggbild.

Och idag var det dags. Dagen till ära hade vi glömt att vi skulle plåtas. Så det fick bli som det blev. Utan åthävor. Kanske bäst så. Vi får se.

Efteråt var vi i alla fall lättade:

Tidigare i veckan.
T: –  Det är alltid två tummar på inläggen, det är för att ni själva sitter och tummar…
Jag: – Mäh! E de ju inte! Kolla här är tre…!
T: – Ja, två eller tre är det alltid.
Jag: – Är det ju inte!
T: – Tre tummar, två om Anna är iväg på nåt möte…
Jag: – Viiisst!
T: – Ni har säkert förinställd på två tummar!

Idag.
T: – Ska du hem till Lina?
Annika: – Jajemän. Jag har till och med bakat!
T: – Har du BAKAT?
Jag: – Läser du inte bloggen?!
T: – Nej, jag är så trött på era två tummar.

Sen springer han iväg. Och vi efter med iphonen.

Kom igen nu, folks!

Tumma oss nu!

Här springer han iväg. Efter att ha kastat en brandfackla över axeln.

Huxflux har jag skrivit en artikel (till imorgon) där ordet LIVSPUSSEL ingår. I ett citat. Men jag valde ju att ta med det.

Det ordet har liksom ätit sig in i språket.

På ett sätt är det ett bra ord. Det är ju ett jäkla pusslande, många bitar som ska på plats.

Men många gillar inte ordet.

Varför inte? För att det är SÅ 2006?
Eller för att det känns Filippa Reinfeldt?
Eller kanske låter det för enkelt. Som att det SKA gå att få ihop det, bara man är tillräckligt skärpt och ihärdig.
Ordet antyder ju att det finns en enda riktig lösning, bara man får allt på rätt plats.

Och det är ju en läskig tanke – för alla oss som famlar runt och tycker att vi får liksom ingen ordning på våra liv. Man vill ju gärna se livet som något komplext, som mystik, som villervalla, som något vilt man både försöker tämja och ödmjukt resignerar inför.

Men tänk om det är så. Tänk om det är Ikea. Tänk om det finns ett enda sätt att få ihop hela skiten.

Och att man bara fått för mycket himmel eller hav på sina pusselbitar.

Eller att det saknades en bit i asken. Eller slank med en felaktig bit.

Ett fabriksfel, helt enkelt.

Till vem ringer man då och reklamerar?
Filippa Reinfeldt?

What´s missing? En hushållsnära tjänst? En personlig assistent? En ny hårfärg? Eller något helt annat?

Om det inte hade varit fel så hade det nästan varit poetiskt.

Allra du. Allra du!

Men som sagt. Fel.