Från trendiga Stockholms innerstad till skogarna vid polcirkeln – i Sverige gör alla män det.
Tar pappaledigt.

I International Herald Tribunes artikelserie The Female Factor har turen kommit till Sverige.

Och här häpnar skribenten över ett land där det inte längre är ufo-varning på en man som stannar hemma med sina barn.

Även om det visst påpekas att kvinnorna tar den absoluta största delen av föräldraledigheten etc så låter det ändå som Uthopia:
– Ett land med en finansminister som har tofs och kallar sig feminist. (vad som nu är bra med tofsen…?)
– Män med jaktgeväret i ena handen och ungen i den andra (låter iofs livsfarligt om ni frågar mig!).
– Unga pappor på kreativa, bohemiska Södermalm som strosar med barnvagn.
– Och pappakämpen Carlos Rojas som upptäckt den sista striden: män måste också börja klippa barnens naglar.

Detta kanske inte är något som otåliga radikaler yvs över.

Men läsvärt. 

 Annika har provbakat hallongrottor. Hon kan inte hålla sig till receptet utan måste fristajla hela tiden.

Men det blev otroligt gott ändå.

Ikväll ska hon baka nya. För imorgon smäller det.

Detta borde vara dagens stora snackis: Solna Surdeg.

Jag menar vad är det, Solna Surdeg?

Har Magnus Hedman sett för mycket filmer med brottslingar som bakar bröd med sågar och filar i och smugglar in på fängelset.
Eller lyssnat på gamlingar som gömmer pengar i madrassen.
Och tänkt: ”Ja nu är det ju 2010 och vad gör en modärn man då om inte bakar surdeg. Ja! Där här jag det, jag sätter en JÄTTESURDEG, större än hela jäkla Råsunda, lägger in alla miljonerna och ju mer den jäser desto mindre syns pengarna!!! Me genius!”

Annars vet jag inte.

Dessutom är det något sött i den här lappen. Man trodde ju att rika människor hade en kader revisorer och bankmän och -kvinnor till sin hjälp, kanske en krypterad databas där de loggar in och ser över sina tillgångar.
Inte att de hade handskrivna lappar!

Men nu vet vi inte sanningen. Det kan vara lite spån från en sen natt också. 

Eller vid något annat.

Vi tvingar oss ner och bort för att komma ur magnetfältet som vill dra oss tillbaka till festiviteterna på plan 9.

Vi har saker som väntar på oss. Ett hem att städa inför nästa fest. Eller – som i mitt fall – två barn som växer upp och står i.

Vet ni, att livet är för jäkla kort.

Jag tittar på filerna på datorns skrivbord. Jag använder nästan aldrig den här datorn numera. Men när jag loggar in ser jag mina utströdda, slumpvis kvarglömda filer. En bylinebild. En semesterbild på mig och min dotter. En bild på kollegor på en kurs i maj 2008. Noterna till Hugger i sten. Två mp3or – Hon gör mig galen och Behind Blue Eyes – som någon skickade till mig för snart två år sedan.

Det finns för mycket bra i livet och bara för att det finns för mycket bra så blir det summasummarum skit.

Detta är faktiskt sant: Vi sitter på allvar och pratar om hur man pratar med läsare.

Man gör det oftast mejlledes nuförtiden.

Men vilka bokstäver får man och vilka bokstäver skickar man?

Tricky. Men Anna vet ett och annat om detta.

– Här kommer Peo, honom kan du blogga om.

Peo viker sig dubbel. Inte av skratt.

Först:

– Du måste blogga mera!
– Men jag har ju ingenting att blogga om!
– Sluta skriva i tidningen och blogga mer!

Sedan:

– Du, Utter, jag gillar inte att du sitter med telefonen i kameraläge.
– Nä… Hä…

Mejlen bara tystnade. Gissa varför? Jo, det är pub på taket.

Nu ringde Cessan och frågade var jag är.

– Sitter och jobbar. Så jävla skönt när ni inte är här, säger jag.

– Sitter och jobbar?!?!? Moahahaaa!

Nu har dom börjat släppa ut studenterna. I lagom stora doser. Först kommer fyra.

– Det kommer verkligen på allvar bara fyra personer! säger Lina.

– Det kanske är obs-klassen, säger jag.

– Typ ”med mycket välvilja godkända”…

Sen kommer det massa mer. Och pukor och trumpeter. Och champagnesprut.

I själva verket kan det vara framtidens stjärnkockar som kommer ut här. ”Well done, Stekarn” står det på ett av plakaten.