– Jobbar inte ni? säger sonens klassföreståndare och låter blicken svepa längs klassrummets väggar där det står kanske 40 föräldrar uppradade. Och en och annan kusin och morfar.

Nej. Det gör vi inte. För vi har sedan klockan 10 stått på skolgården och lyssnat på förskoleklassernas sång, mellan- och högstadiekörerna, rektorns tal, stipendieutdelning, elevrådsordförandes tal och föräldraföreningsordförandens tal… Puh… Och ändå har jag säkert glömt något.

Och så har vi sjungit Den blomstertid och även om allt annat var icke-konfessionellt så smög det sig minsann in ett litet Gud där, jag sjöng det själv.

Det hela avslutas med en parad där förskoleklassernas elever tågar ut hand i hand med niondeklassarna.

Sedan samlas alla i sina klassrum. Tack och hej och trevlig sommar.

Och sen kan man åka till jobbet.

Wendelaredaktionens placering bjuder på utsikt mot en gymnasieskola belägen på andra sidan Arenavägen.

Just nu är den smyckad med blåa och gula ballonger. En strid ström av ungdomar i fina vita mössor rör sig mot skolan. Lite rödmosiga i ansiktet efter en förmodad champangefrukost är de. Men glada. Så in i norden glada. De tar studenten.

Jag kommer ihåg min egen student. En av de bästa dagarna i mitt liv – trots att det har gått ganska många år sedan dess. Den frihetskänsla, blandad med en smula vemod, som jag kände då är svår att slå. Världen låg framför mina fötter. Det var bara att kasta sig ut.

Kastet ledde ända till en sunkiglägenhet i Willesden Green utanför London. Och ett jobb som rullskridskobud med alldeles för dåligt betalt. Kladdkaka till lunch och röd vin och brieost på kvällarna. Kalla nätter och en dusch som bara droppade ut vatten.

En annan lägenhet. Inte bättre den. Men ett trasigt fönster där det blåste in svinkall luft mitt i vintern. Ett badkar bakom en skärm mitt i köket. Utan duschslang med en liten provisorisk hink som man fick använda för att hälla vatten över sig. Och gamla slitna heltäckningsmattor.

Men ändå… Jag var vuxen och klarade mig själv! Det var en fantastiskt känsla.

På okänd mark idag. Hängt med Ted, Maria, Jocke och resten av nyhetsgänget sedan arla morgonstund.

Plätten aka Siri är som ni redan vet vår nyaste värvning till redaktionen. Vad ni inte vet är att hennes mamma, ordföranden, är vansinnesvass på chokladbollar och att hennes far kallas Pannkakskungen av en god anledning. Och att jag just nu är ytterst mätt och glad. 

Vi pratade om den här mannen i morse. Hur han som ett litet undantag fick spela Bad irresistible guy i Bridget Jones dagbok, men i övrigt mest åker på förvirrat kärlekskranka roller (med påtagliga Stig-Helmer-influenser) som oftast finner lyckan i slutet.

Men i Love actually är han underbar (dansen!) och i Music and lyrics är han.. ja, se själva.

Jaha, nähä. Det blev en Hugh Grant-hyllning mitt på blanka tisdagen.

Idag var det sommarbuffé som Elsa hade ställt till med. Det var i alla fall hon som kallat till den.
Och det var dignande fat med sallader och kallskuret.

I ett av de andra rummen satt koncernledningen. Till dem fanns en gryta pasta carbonara.

Men häpp! Plötsligt står vd:n vid vår buffé.

Och sedan kommer chefredaktören.

Elsa bankar på glasrutan.

– Inte laxen! hojtar Lena (formerly known as Chefen eller Gamla Chefen). 

Pixling är ett användbart verktyg. Det kan hjälpa oss att skriva om människor vars historia eller livsöde gör att de inte vill/kan synas på bild. Det kan skydda människor i utsatta situationer och värna om deras integritet.

Och ibland, som nedan, kan det användas för att skapa mystik och locka till klick och läsning. Visst blir man nyfiken! VEM är det som döljer sig där? VEM är den största av alla figurer? MÅSTE klicka!

Jag vet att ni vill.

Förlagschefen Ann-Marie Skarp, och hennes miljonsäljande författarmake, hade författarmingel i stockholmsvåningen. Här är Nya Chefens (Pernillas) rapport:

Kvällens trevligaste i minglet: Marianne Rundström från Svts Gomorron Sverige var ett solsken i vardagsrummet. (Hon lär få använda all sin journalistiska briljans för att hitta något nytt bröllopsrelaterat att prata om varje morgon, 12 dagar i rad, framför Slottet.)

Kvällens dyrgripar: Vi sneglade uppåt Zorn och Peter Dahl på väggarna.

Kvällens dryck: Bubbel, så klart. Alkoholfri cider för de som körde.

Kvällens värdinna: Förlagschefen Ann-Marie Skarp stod posterad vid dörren och kramade om alla och envar. Den familjära stämningen kom på ett bräde.

Kvällens roligaste: Guillou är anekdot-kung, det måste erkännas.

Kvällens mest färggranna: Martina Haag var en målarlåda (brandrött hår! fyrverkeriklänning!). En söt målarlåda, men en målarlåda.

Kvällens mest otippade: Caroline af Ugglas (visserligen bokaktuell på Pirat i höst, men ändå) tog gummistövlarna in i salongen.

Kvällens han-höll-till-i-köket: Advokaten Peter Althin intog platsen nära köksfläkten.

/Pernilla aka Nya Chefen

Två vackra damer på väg hem till Guillou.

Nya Chefen aka Pernilla – för dagen i nytt Portobello Road-fynd – och bokredaktören Cecilia ska mingla hemma hos Jan Guillou och hans fru.

Nya Chefen säger att hon inte hämtat sig sedan hon var där förrförra året. Och nämner något om flygande champagnekorkar, tavlor, nedsänkta badkar…

Jag kommer tänka på Alex Schulmans roliga krönika från i december. Nu undrar jag mest av allt: kommer Alex att vara där?

Pernilla och Cecilia avböjer att gästblogga för Wendelabloggen. Så jag kommer inte få veta. Förrän tidigast imorgon.

Detta är det charmigaste stockholmarna vet.

Södermalm.

Sööööder.