Det delades ut stipendier här för veckan.
Bok-Cessan och jag hade redan intecknat pengarna, vi hade high fivat varandra uppe i matsalen några veckor tidigare.
En enig stipendienämnd skulle tilldela oss rubbet.
Trodde vi.

Vi hade nämligen kommit på världens bästa idé: en LITTERÄR RESA.

Nu tror ni kanske att vi skulle resa i Lubbe Nordströms spår genom Lort-Sverige eller ragla runt i S:t Petersburg som Raskolnikov.

 Men nix, vi skulle åka till Teneriffa – som huvudpersonen Bitterfittan.

Jäklar vad vi blev upprymda när vi kom på det!
Det var då Bok-Cessan slängde upp näven för en high five.

Vi skickade in ansökan och ibland sa Bok-C att ”vi får ta en lunch och diskutera vår resa snart”. Men när dagen kom insåg jag att ingen i stipendienämnden kollat så att vi var på plats just den här dagen.
Och nä, det blev ingen Bitterfitte-resa för oss.

 Å andra sidan – det kanske var en välgärning.
Tänk om SOO hade stått där med micken och läst upp våra namn och att vi får pengar för att resa i BITTERFITTANS spår. Och så skulle man trippa fram där mellan de hårda brudarna på nyhetsredaktionen och killarna på sporten som inte vet att Bitterfittan är en ROMAN av Maria Sveland och därför tro att vi är två VANSINNIGA kvinnor i våra mest vansinniga åldrar.

Jeeeezus.

Vi kanske ska tacka stipendienämnden att vi slapp detta.
Världen är kanske inte redo för våra absurditeter.

 Och nä. Vi e inte bittra.

PS. Bilden till höger är ett MONTAGE.