Denna tisdag på jobbet lider mot sitt slut.
Och vad jag behöver just nu:

1. sömn
2. en kväll utan att det t ex uppstår diplomatisk kris mellan mina två avkommor på grund av att den ena tappar en glasspinne (utan glass på) ner i den andres chips
3. en ny arm
4. ett hejdundrande namnsdagsfirande

Och av allt detta gissar jag att önskning 2 har störst sannolikhet att gå i uppfyllelse.
Faktiskt. Det var bara ett tillfälligt kärnvapenkrig mellan supermakterna igår.
Och jag var som vanligt Hans Blix och Folke Bernadotte i en och samma person.

När man kommer till jobbet – first thing in the morning – börjar man med att välta ned en tv.

Jag blev så trött så jag gick på kaffejakt.

Lite senare kom Thomas in, mannen som inte går nånstans utan sin snusdosa och sin frisyrgeléburk och som skulle lägga pengarna på en bil i guld om han fet-vann på tipset.

– Ehhh… Den där tv:n där, Helena…?

– Jag skulle ju bara vinkla om den.

– Jaha.

– Eller jag har vaskat den.

Tranebergsbron kl 05.20:

Japp. Det var bara det jag ville säga. Att medan du sov din sköna lördagmorgonsömn var jag på väg till jobbet.

Det var de ballaste tjejerna i fotbollslaget som linkade in på planen med Vulkan på knäna.
Varenda gång jag föll eller slog mig hoppades jag att jag skulle bli skickad till en läkare som beordrade mig att använda såna där skydd som var mörkblå på utsidan och röda på insidan.
Men mina leder och senor höll.

Och nu plötsligt sitter man här med värsta grejen på armen. Hudfärgad, asful och till för att ge stöd åt en arm som gör illa ont.

Tennisarmbåge aka epikondylit jourläkaren på vårdcentralen.

Eller det mer nesliga: musarm.

Så dags nu. När man inte är intresserad av någon som helst uppmärksamhet till följd av kroppsliga krämpor.
Helt enkelt för att man inte vill ha några kroppsliga krämpor.
Helt enkelt för att de avslöjar att man inte är någon ungdom längre.

Och konsekvensen av åldrandet vill man inte bli påmind om.

Om nån saknar oss: vi gör lite olika saker; har semester, jobbar och hoppar in på webbens nyhetsdesk.

På natten dyker det upp nya människor som är ens kollegor fast somliga av dem har man aldrig pratat med, andra har man aldrig ens sett.

När man går hem släcker man lampan, går förbi papprets nyhetsdesk, säger:
– Jamen hejdå då, nu får ni klara er utan det fantastiska nätet.
– Lufttidningen! säger bildredaktören och skrattar på bred värmländska.
– Luften är fri! skriker jag och springer mot hissarna.

Sedan kör man hem. På P1 spelar dom – vågskvalp.

Jag tänker att det är som en parodi på en nattsändning och tänker att snart slutar dom. Men jag måste lyssna hur länge skvalpet tillåts hålla på. Och prick 20 minuter senare parkerar jag hemma, det skvalpar fortfarande. Det kanske det har gjort hela vägen, jag minns inte. 

Sanningen kommer som ett brev på posten.
Fast nu när posten i princip inte finns längre, så kommer den förstås via e-mail.
Och det där talesättet kommer förresten så småningom ändras till ”säkert som ett spam i mejlboxen” eller nåt sånt.

Anyways.

Det som förvånar mig är att avsändarna av de här sanningarna ofta döljer sig bakom anonyma adresser.
Man ska ju sola sig i glansen av sin briljans!
Som 87800 här nedan som vet precis hur allt är och borde vara.

PS. Det är förstås artikeln om golddiggern Madeline som han läst – och skådat ljuset. Man tackar.

Semesterrapport #3

Semesterrapport #2

Semesterrapport #1

Det är så kallt så vi måste gå ut och värma oss.
Vi säger att vi tar en mentholglass. Vilket är kodspråk för en skärva bonnpermis. Dom som vill kan röka.
Idag tar jag faktiskt en mentholglass. Alltså jag tar inte en cigg utan äter en Nogger Mint.
Och så sitter vi i solen och hettar upp oss för att stå ut inomhus en stund till.
När jag tittar upp ser jag plötsligt:
– Å fy fan va fult!!!
– Mmm. Det är inte så frodigt precis, säger Ankan.
Nä usch. Vilket estetiskt armod.