Det var de ballaste tjejerna i fotbollslaget som linkade in på planen med Vulkan på knäna.
Varenda gång jag föll eller slog mig hoppades jag att jag skulle bli skickad till en läkare som beordrade mig att använda såna där skydd som var mörkblå på utsidan och röda på insidan.
Men mina leder och senor höll.

Och nu plötsligt sitter man här med värsta grejen på armen. Hudfärgad, asful och till för att ge stöd åt en arm som gör illa ont.

Tennisarmbåge aka epikondylit jourläkaren på vårdcentralen.

Eller det mer nesliga: musarm.

Så dags nu. När man inte är intresserad av någon som helst uppmärksamhet till följd av kroppsliga krämpor.
Helt enkelt för att man inte vill ha några kroppsliga krämpor.
Helt enkelt för att de avslöjar att man inte är någon ungdom längre.

Och konsekvensen av åldrandet vill man inte bli påmind om.