Det har varit varmt. Så förbannat varmt. Men… för att upprepa det alla andra säger ” man ska väl inte klaga”.

Eller, varför inte? Måste vi svenskar alltid vara så förståndiga? Tro mig, jag älskar värme. Jag är uppvuxen i och hjärntvättad av en soldyrkande familj. Vi vet inget bättre än att ligga på stranden och steka oss. Men i helgen var det bara för hett.

Lördagen tillbringade jag hos min gode vän Keith. Vi satt på hans balkongen. Förflyttade oss till soffan. Tillbaka ut på balkongen. Tillbaka till soffan.

Ingenstans. Ingenstans var det behagligt. Vi orkade inte ens prata. Våra hjärnor hade smält och kvar fanns bara en trögflytande sörja som inte kunde formulera några tankar över huvudtaget förutom ”det är för varmt” och ”kommer Keith att ta illa upp om jag försvinner ett tag, stoppar huvudet i hans frys och låter det förbli där?”

Plötsligt öppnade min vän en av sina garderober och langade fram en gammal vhs-kassett. Vilken succé bara det. De växer ju inte på träd numera och jag undrade för mig själv om den snart skulle kunna kallas antik.

I alla fall. Det roliga var inte kassetten i sig utan innehållet. Keith stoppade in videobandet i sin gamla vhs-spelare och plötsligt uppenbarade sig män i trikåer i ett snöbeklätt landskap.

Min vän älskar skidskytte. Så mycket att han till och med spelar in olika tävlingar för att kunna se dem i efterhand, visade det sig. Så fick vi lite visuell kyla i fem minuter. Sedan stängde Keith av. Antagligen för att han såg min mindre förtjusta min. Skidskytte är inte min kopp.

Den här lilla händelsen fick mig i alla fall att komma till sans efter dagens solsting. Det må vara varmt. Det må vara förbannat varmt. Men jag är glad för det. Jag längtar inte till kallare årstider. 

Fotat i helgen.