Nu ska jag berätta vad vi gör på lunchen.

Vi sitter ett gäng överbetalda och understimulerade personer, alla hade typ 5,0 i slutbetyg när vi slutade högstadiet eller eventuellt gymnasiet, sedan tyckte vi att vi kunde allt och slutade plugga och blev journalister och liknande.

Vi sitter på en takterrass och äter på fint porslin och det faktum att två – efter en stund tre – personer sitter med solen gassande i nacken gör att vi diskuterar skillnaden i betydelserna av orden red necks och hill billies.

Vi anar att båda begreppen är anstrukna av white trash.

Dessutom undrar vi varför det finns black trash metal men inte white trash metal. Och hur skulle det i så fall låta? (Vi gissar banjospel.)

Sedan pratar vi om människor vi träffat på. Eller ja, inte alltid vi själva, utan ibland människor som människor vi känner träffat på. Det rör sig om personer som bor på ställen dit vi ibland åker på besök eftersom det är från sådana ställen somliga av oss kommer. Och då är vi jävligt rädda.

För där står folk och snicksnackar på macken och berättar i förbigående att helgen var jobbig för kärringen bråkade men det löste man med ”en rak höger och en rak vänster”.

Och så finns det folk med t-shirtar där det står ”Riktiga män rakar sig med motorsåg”. Eller ”Varför finns det kondomer med jordgubbssmak när alla vet att musen gillar ost”. Eller ”Gul snö kan vara utspilld öl.”

Detta är människor vi hört talas om finns och vi vet också att när dom är på festival eller marknad så står dom i kö till ståndet som säljer t-shirtar med tryck som ska bevisa kvinnohat och låg-intelligens. Lite hö-hö-stil, ni vet.

Och nu kan man skratta åt oss för att vi sitter där och spekulerar och tror att vi är snillen. Och det gör vi också. Men ärligt talat tänker jag att det är fint att sitta på en terrass omgiven om människor som garanterat inte delar ut raka högrar och vänstrar.

Och jag tror inte de rakar sig mot motorsåg heller.

Och nu skulle jag vara lite självironiserande. Men jag känner att jag blev inte det.

Så varsågoda och hata mig.