Det är inte med ett jubel, men ändå. Här är jag, på jobbet en dag i juli. 

Det är tillfälligt avbrott i semestern.
Eller är det kanske semester som är tillfälligt avbrott i jobbet…
Inte vet jag. Men här ska jobbas ett par veckor för att sedan vara ledig ett par veckor och sedan jobba och så vidare tills jag fyller 65 i december om några år. 

Nu försöker jag acklimatisera mig till den konstgjorda kylan.
Och till det faktum att Lina inte är här.
Att på Blogghatarens stol sitter en människa jag aldrig sett förut.
Att den redaktionella utvecklingsön är öde.
Att Annas dörr är stängd och försedd med post it-lapp.
Att citatmaskinen Sara inte dykt upp.
Att bokstaven P fattas i mitt alfabet.

Och mycket andra konstiga saker.

Som kanske är helt naturliga efter lunch.

MEN – nu ska jag och Bok-Cessan snart vara bittra och genialiska och uppfinningsrika och kanske hitta på ett nytt galet stipendium eller något annat som kommer förändra våra liv.

Vi konstaterade redan i morse, efter ett par glädjande nyheter, att den sextonde juli var en bra dag. En turdag. Och så händer det här! Mr James Dawson hör av sig till mig – IGEN! Nu är jag mest bekymrad över vad jag ska göra med alla pengar. Jag åker i och för sig till Gotland i kväll. Man kanske skulle vaska lite.

Man känner sig ju utvald: ”Valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, särskilt på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här.”

Det är fint väder och det är fredag! Detta började jag att fira redan imorse – med att inte cykla till jobbet.

I vanliga fall är jag en riktig tävlingsmänniska. Jag gillar inte att bli omkörd på cykelbana in till stan. Tvärt om. Jag blir lätt förbannad när någon plötsligt ligger framför mig och tar genast upp jakten på den kvinna eller man i tajts som svischat förbi. Men imorse betackade jag mig alltså för sådana barnsliga beteenden och struntade i att cykla.

I stället tog jag några lätta tramp och ”cruisade” sedan fram genom ett grönskade Sandsborg. Solen tittade fram under trädkronorna. Himlen var blå med undantag för några moln. Alltså, allting var rätt perfekt!

Kanske har jag hittat en ny form av stressterapi – cruising med ett stycke gammal damcykel?

Dra in polisen. Det gamla göra-slut-knepet.

(Anna sitter vid nyhetsdesken och är uppmärksam när hon läser konkurrenten.)

Ibland behöver man bara lite nostalgi. Och smaken av surt och sött tillsammans. Detta sug kände jag i går när jag kom hem från jobbet.

Med något drömskt i blicken gick jag in i min matbutik, som må var den mest icke-välsorterade affären man kan hitta. Det gör förstås livet lite mer spännande, men det kan också vara rätt enerverande.

I går hände något alldeles underbart! Det jag var ute efter i grönsaksdisken fanns. Butiken erbjöd rabarber. Perfekt, tänkte jag! Jag freestylade i köket och gjorde som jag tror man sig bör.

Och till skillnad från mina hallongrottor (om ni kommer ihåg de misslyckade stackarna vars bild figurerade på bloggen för några veckor sedan) så lyckades jag riktigt bra. Det blev en kastrull med rabarberkräm! God också för den delen. Även om den inte nådde mammas krämnivå.  

Jag vet inte alls var jag ville komma med det här inlägget. I början trodde jag att det skulle ha en poäng med något mysigt minne från barndomen. Men poängen försvann någonstans i sommarhettan… Så var så god – här får ni en riktigt trist tallrik fil! 

Foto: Colourbox

Följetongen! Nästa vecka är det Stockholmsvecka i Visby och det rycker nog i champagnesprutarfingrarna på både en och annan i piké. Ett stundande sprutförbud möts med oro hos klubbägarna. ”Champagne är en del av kulturen kring Stockholmsveckan och ett sprutförbud innebär att man inte kan sälja någonting alls” säger Kallis ägare till DI.

(Hur är det feminister brukar se ut nu igen?)

Det pågår någon form av gråtfest här på Bonus/Wendela-redaktionen. Anledningen är chefen, som nu är tillbaka från semestern.

Med jämna mellanrum skickar hon små länkar till sina medarbetares mejlboxar. I går framkallade dessa blöta kinder hos mig. Och idag var det inte långt ifrån igen. Viktigt att säga är dock att det handlar om tårar av lycka.

Kommer ni ihåg den underbara filmen ”Bagdad Café”, som kom någon gång i slutet av 80-talet? Jag var inte så gammal då, men minns fortfarande hur berörd jag blev av berättelsen om Jasmin som grälar med sin man mitt i öknen. Plötsligt sticker hon bara och hamnar på ett café där hon blir kvar.

Det är en väldigt fin historia om människor. Riktiga människor med fel och brister, ärr och skavanker.

Chefens mejlade klipp kommer från programmet ”So you think you can dance”. Där förvandlas vanliga människor till gudar när deras kroppar plötsligt blir ett med musiken. När det de vill säga genom dansen går rakt in i hjärtat och man känner sig träffad av blixten – fast på ett bra sätt.

Till råga på allt. I en av de här klippen – det bästa av alla – spelades Bagdad Cafés ledmotiv ”Calling you”. Kan det bli mycket bättre. En sjukt bra låt och en fantastisk dans.

Kolla klippet här och gråt en skvätt!!!

http://www.youtube.com/watch?v=ADBgqJgfU7M

Mitten av juli är märkligt om man jobbar. Det är som att allt är på paus och fast-forward på samma gång. Vi försöker jobba på som vanligt men alla man vill ha tag på återkommer i augusti. Idag kom Nya chefen tillbaks från sin semester och jag har fyra dagar kvar till min ledighet. I lördags var det nattbad vid Islands brygga i Köpenhamn och i kväll ett dopp från Fredhällsklipporna. Det är så varmt att man vill stoppa huvudet i en burk glass och inhalera sorbet tills det börjar regna eller åtminstone blir ett sovbart klimat om nätterna. Allt som är vardag får stå åt sidan. Spelningar framför tvättstuga, uteserveringar framför dammtorkning, spontana dagsutflykter framför vilodagar. Det är himla fint ändå. Juli är som mitt emellan fast precis tvärtom och med extra allt.

Det har varit varmt. Så förbannat varmt. Men… för att upprepa det alla andra säger ” man ska väl inte klaga”.

Eller, varför inte? Måste vi svenskar alltid vara så förståndiga? Tro mig, jag älskar värme. Jag är uppvuxen i och hjärntvättad av en soldyrkande familj. Vi vet inget bättre än att ligga på stranden och steka oss. Men i helgen var det bara för hett.

Lördagen tillbringade jag hos min gode vän Keith. Vi satt på hans balkongen. Förflyttade oss till soffan. Tillbaka ut på balkongen. Tillbaka till soffan.

Ingenstans. Ingenstans var det behagligt. Vi orkade inte ens prata. Våra hjärnor hade smält och kvar fanns bara en trögflytande sörja som inte kunde formulera några tankar över huvudtaget förutom ”det är för varmt” och ”kommer Keith att ta illa upp om jag försvinner ett tag, stoppar huvudet i hans frys och låter det förbli där?”

Plötsligt öppnade min vän en av sina garderober och langade fram en gammal vhs-kassett. Vilken succé bara det. De växer ju inte på träd numera och jag undrade för mig själv om den snart skulle kunna kallas antik.

I alla fall. Det roliga var inte kassetten i sig utan innehållet. Keith stoppade in videobandet i sin gamla vhs-spelare och plötsligt uppenbarade sig män i trikåer i ett snöbeklätt landskap.

Min vän älskar skidskytte. Så mycket att han till och med spelar in olika tävlingar för att kunna se dem i efterhand, visade det sig. Så fick vi lite visuell kyla i fem minuter. Sedan stängde Keith av. Antagligen för att han såg min mindre förtjusta min. Skidskytte är inte min kopp.

Den här lilla händelsen fick mig i alla fall att komma till sans efter dagens solsting. Det må vara varmt. Det må vara förbannat varmt. Men jag är glad för det. Jag längtar inte till kallare årstider. 

Fotat i helgen.