Ibland är flashbacks fruktansvärda. Man påmind om något man bara vill glömma. Något som har stoppats ner i ett stort, vadderat kuvert och skickats till andra sidan jordklotet för att plötsligt dimpa ner på hallmattan och ge en råångest.

I morse däremot hade jag motsatt upplevelse. Jag har börjat med en ny grej. Att inte åka tunnelbanan ända till Gullmarsplan utan hoppa av vid stationen innan och sedan gå till jobbet.

Plötsligt fick jag sån lust att lyssna på Joy Division. Och när Ian Curtis röst strömmade ur lurarna befann jag mig inte längre i Stockholm. Jag var på Gotland, på den folkhögskola där jag pluggade foto för drygt ett år sedan.

Jag stod i labbet och framkallade film. Doften från fixet stack i näsan. Utanför framkallningsrummet hördes röster. Några klasskompisar knackade på. Det var dags för middag i den gemensamma matsalen och jag kände att jag var precis på rätt plats just där och just då.

Tiden på Gotland känns som ett annat liv. En tillvaro långt ifrån det jag sysslar med i dag.

Nu har många kommit tillbaka från semestern. Vissa kanske funderar på att byta jobb. Andra på att börja plugga. Eller på att åka ut och resa. Eller på att göra något helt annat.

Man vet aldrig var man hamnar härnäst och det finns inga facit över resultatet. Hur det blir vet man först i efterhand. Men min erfarenhet är att det brukar bli bra!