Att sakna sitt jobb kan vara tecken på ett torftigt liv. Eller ett bra jobb. Eller sjukt bra kollegor. Eller alltihop på en gång. Eller bara vanlig otålighet, lite höstsjuka. Efter en förlängd sommar kan allting faktiskt gärna återgå till ett lite mer normalt tillstånd.

Jag tar det step by step. Först skulle jag springa Bellmanstafetten med kollegorna. Som en försmak inför att börja jobba. Sedan fick jag ett fint erbjudande av grannarna här på gränden; att springa en sträcka i deras stafettlag på torsdagen. Så då fick det bli som för att vänja mig vid tanken på att springa på lördagen.

Nu är det klart och jag sprang på 25 och 50 i torsdag och idag sprang jag på 26 och nånting-som-jag-tydligen-inte-vill-minnas-just-nu. Hahahaha.

Sedan cyklade jag och min Göteborgs-pappa till Grimsta som ligger långt ute i Hässelby och såg Brommapojkarna få stryk av Åtvidaberg och det kändes väldigt väldigt folkrörelseaktigt att komma från Kirunagatan och cykla över fälten där i Hässelby för överallt kom det gubbar på cykel. Och det är något fint med gammal folkrörelse och bruksorter och deras stolta fotbollslag (och därför var det ju fint att det var åtvid som spelade idag). Och det är något väldigt fint över Stockholms västligaste utposter, Vällingby och Hässelby. Det är social ingenjörskonst, tror jag. (Men det är också tydligen stockholmare som namngivit gatorna enligt temat jävligt långt bort; Kirunagatan, Pajalagatan, Abiskogatan, Åregatan…).

Men det tråkiga med allt det gamla fina är att det mest var fint för männen. Och mycket uselt finns det i samhället med jag är ändå glad att jag lever nu och inte på femtiotalet. Jag vet att min pappa hade kanonkul då. Men jag har lite svårt att tänka mig min farmor Ebba springa 5 km i ett mixed stafett-lag i svartrosa tights. Och fira på kvällen med Chateau Blablabla.

Allt detta kanske blev sjukt off topic – men på måndag är jag (kanske) tillbaka i fållan.

With love.