Ibland är flashbacks fruktansvärda. Man påmind om något man bara vill glömma. Något som har stoppats ner i ett stort, vadderat kuvert och skickats till andra sidan jordklotet för att plötsligt dimpa ner på hallmattan och ge en råångest.

I morse däremot hade jag motsatt upplevelse. Jag har börjat med en ny grej. Att inte åka tunnelbanan ända till Gullmarsplan utan hoppa av vid stationen innan och sedan gå till jobbet.

Plötsligt fick jag sån lust att lyssna på Joy Division. Och när Ian Curtis röst strömmade ur lurarna befann jag mig inte längre i Stockholm. Jag var på Gotland, på den folkhögskola där jag pluggade foto för drygt ett år sedan.

Jag stod i labbet och framkallade film. Doften från fixet stack i näsan. Utanför framkallningsrummet hördes röster. Några klasskompisar knackade på. Det var dags för middag i den gemensamma matsalen och jag kände att jag var precis på rätt plats just där och just då.

Tiden på Gotland känns som ett annat liv. En tillvaro långt ifrån det jag sysslar med i dag.

Nu har många kommit tillbaka från semestern. Vissa kanske funderar på att byta jobb. Andra på att börja plugga. Eller på att åka ut och resa. Eller på att göra något helt annat.

Man vet aldrig var man hamnar härnäst och det finns inga facit över resultatet. Hur det blir vet man först i efterhand. Men min erfarenhet är att det brukar bli bra!

Så har det hänt. Kalifornien har tagit ett beslut i rätt riktig. Ett självklart beslut där förbudet mot äktenskap mellan personer av samma kön har rivits upp.

Samtidigt har modehuset Givenchy valt att ha med en transsexuell modell i sin höst- och vinterkampanj.

Har folk blivit spritt språngande galna. Eller? Kan det vara så att människor i största allmänhet är mer toleranta och fördomsfria än tidigare? Har jorden på några dagar blivit ett lite bättre ställe att leva på?

Man kan ju alltid hoppas…

Det gör i alla fall jag!

Hon är tuff, hon är mamma, hon är rolig och hon hatar kaniner.

Mysia Englund (här avbildad i sin nuvarande vardagsmiljö – redigeringsrummet) tar en paus från nöjesreportrande och ska vikariera för mig fram till årsskiftet. Det är bra! Jag, jag ska vara tjänstledig och skriva på annat håll och kanske försöka blåsa lite liv i den här gamla bloggen, sedan kommer jag börja sakna er och alla här och skynda mig tillbaka. Vi är glada att du kommer hit, välkommen Mysia!

(Överlåter till mästerintervjuaren Helena att göra ett mer utförligt och rafflande personporträtt, så ni lär känna Mysia på samma sätt som ni bland annat lärde känna Annika, Monica, och Maja-Stina när det begav sig.)

Plötsligt blir det alldeles stilla runt nyhetsdesken.
Mejlen har lagt av, alla är som förlamade.

Men då händer det något: Blogghataren ringer. Jag tänker att han ska ringa och klaga på tummarna. Eller retas för bristen på tummar. Eller ge oss en muntlig tumme. Eller fråga om jag kunde lägga ut en bild på tjejerna på redaktionen. Eller kanske en på en fjäril i min trädgård…

Men han vill veta hur lång tid det tar att köra från Stockholm till Göteborg. Frun säger si, Blogghataren säger så. Han ringer en säker källa. Och jag säger:

– Exakt ! fem timmar. Om ni stannar och äter – sex timmar. Om ni stannar för att fika och kissa – sju timmar.
– Å fi saatan.

Så klart var det frugan som hade rätt.
Fattar inte varför han ringde alls egentligen. 

Samtal vid desken klockan 14.41, med anledning av dagens snackis på Wendela. Superkvinnan Gisele Bündchen hyllar amningen och berättar om hur hon ställde sig och stekte pannkakor omedelbart efter sin helt smärtfria förlossning.

– Gisele ljuger. Det är klart det måste ha gjort ont att föda.

– Absolut. Jag tänker då inte vara någon superwoman. ”Ge mig allt som fungerar” kommer jag skrika. Epidural, ja tack.

– Och det värsta är ju när de kommer med saxen.

– Men! Varför kommer vi alltid in på sånt här?

– Söv mig säger jag bara. Väck mig när det är klart.

– Kanske att man kunde be att få bli sövd vid sjumånadersgränsen ungefär, så vaknar man till när man har en fin bebis på armen?

– Ja, då slipper man den där sista månaden av konstant fisande som min väninna berättade om.

– Men är det inte värre att ligga sövd en månad och fisa? ”Gå inte in till henne!”

Det är oundvikligt, ikväll åker man dit: det blir att titta på Allsång på Skansen.
Och inte är det för att titta på Gösta Linderholm, vars hit frk Schmidt sjöng på lunchen.
Ne. Det är ju Jakob Hellman.

Måste bara övertyga det franska entourage som anländer i afton om det nödvändiga och väldigt svenska i det här.
Allsång.
Tout le monde-chanson. 

Fick just två kaniner med posten. Nya Chefen fick massageolja en masse. Inga konstigheter.

Nu hände detta obehagliga, att jag slängde upp dörren till damtoaletten – och där stod en människa.
En kvinna som tack och lov inte hade dragit ned byxorna.
Men sånt händer ju också ibland och då är det riktigt obehagligt.

Inte det att jag i princip har något emot neddragna byxor. Beroende på person så kan det gå an.

Det är mer den här skyldiga känslan.
Av att ha klampat rakt in hos någon utan att fråga om lov.

– Åh, ursäkta! ropade jag och kände mig skyldig skyldig skyldig.

Frågan är om det egentligen är jag som känna mig skyldig, om man tänker på vilka skydligheter man som privatperson har att värna sin egen integritet.

Men men, så här kan det vara för oss som känner något slags odefinierbar skuld så fort vi ser en polisbil.

Inte okej!

Loppis-spaning: dumheter på en liten träbit! Finns nog kvar på loppisen i Liatorpstrakten om det är någon som vill punga ut femton pix för en idiotisk väggprydnad.

Idag är det torsdag för mig.
Förvirrande nog påstår folk att det är måndag.
Och så kommer dom till jobbet, i horder, pigga och exekutiva.

Nyhetschefen ringer vaktis om en nedfallen tv-skärm.

Nu står han bredvid mig och grejar. Medan jag sitter och känner mig skyldig i lönndom.
– Ska jag hjälpa dig med något, säger jag.
– Njae. Dom e så bängliga dom här, säger han.
– Mhm.
– Jag får nog byta arm.
– Mhm…
– Näe, jag får gå och leta upp en ny arm, säger han och går iväg och jag tänker att jag borde också gå och leta upp en ny arm.