– Det här tog en oväntad vändning, sa Sara.

Hon hade försökt avyttra prylen-som-inte-ska-nämnas-vid-namn via Facebook och personliga närmanden till exempel ute på dagredigeringen. Men den hittade sin ägare via den här bloggen.

Julia Skott behövde den till en… hm, maskerad.
Eller nåt.

Huvudsaken är saken fann sin ägare. Det känns bra.

Julia försöker hitta användningsområden för flesh lighten genom att intervjua Sara.

– Snacka om meta, säger Bok-Cessan.

Vi har högläsning ur Resumé som skrivit en artikel om en liten artikel (som jag skrev) i Aftonbladet häromdagen och som handlade om ett blogginlägg som Sanna Lundell skrev på sin blogg på Aftonbladet.se.

Puh. Hängde ni med?

Det var i alla fall en fantastisk bild på Sanna endast iförd svamp och det var liksom det som var det roliga. En parafras på Lady Gaga kan man säga.

Och nu har då Resumé läst det finstilta och noterat att Mikael Persbrandt är fotografen.

Jag länkar inte till dem eftersom de inte länkar till oss.

Men läs om Sanna och bilden  och Sannas blogg!

– Det är suddigt, sa Lilla O när vi satte oss i bilen i morse.

Ja, det var suddigt. Väldigt suddigt. Det var bara att gå ut och skrapa rutorna, en skandal i det lilla, om ni frågar mig, det är ju ändå september en liten stund till.

Och sedan kan jag berätta att det var ingen walk in the park att köra till jobbet. Det var så mycket bilar så jag hann läsa flera artiklar medan jag stod stilla vid både röda och gröna ljus.

Och då insåg jag att det var inte bara stopp där jag befann mig utan i hela jäkla kollektivtrafiken. Och i Alvik gav folk upp och vandrade i horder över bron in mot stan:

På allmän begäran kommer här tingesten som är omnämnd i föregående inlägg.

Jag… eh… säger ingenting mer om detta. Nånsin. I rest my case.

Det var som att kliva in på Plus-redaktionen när jag kom till jobbet i morse. Och då menar jag inte vår egen Plus-redaktion, vilket man lätt kan tro. Utan det var ett flertal Sverker Olofsson-wannabees i farten.

Gröna soptunnor stod uppställda och vi hade fått lappar med påbud om att rensa och slänga.

Som av en händelse var det kuckelimuck med nätverket så det var bara att sätta igång och slänga.

Nöjets julpynt åkte i tunnan, liksom Wendelas new age-cd-skivor. Vibratorer bytte ägare. Det är bara den konstgjorda vaginan på Saras bord som saknar en… husse.

Vet ni vad det nya svarta är bland cheferna här? Jo, bygga med Lego.

Det är mycket ”Och vilken grupp tror ni vann legotävlingen, nudge nudge…”

Och: ”Men vi var ju bäst på slutet.”

Eller: ”Och jag ba bestämde allt och sen vann vi.”

Och det twittras och facebookas och visas Iphonebilder på deras skapelser.

Nu tror ni säkert att de har byggt ett skalenligt Globen, ett illuminerat Stadshuset eller hela jäkla akvedukten i Håverud.

Men nej. Ett rakt torn, eller snarare pinne, kloss på kloss, är vad som byggs.

Och det var exakt vad chefsämnena där hemma hos mig brukade bygga – och som man sen var tvungen att komma och beundra.

Fast det var innan de gick vidare till rymdstationer, riddarborgar och trevåningshus med balkonger och inbyggt stall för alla djur och allt vad de små liven nu bygger.

Själv byggde jag den här i somras. På två minuter. Inga konstigheter.

Jag anar att startskottet har gått för en serie practical jokes som ska skaka världen.

Tur att man har hämningar. Ändå.

Fast så här mellan skål och vägg, över borden i vår skrivbordsö, har vi inga hämningar. Så dagens wendelasnackis fick raskt arbetsnamnet Glitterfittan.

Så helt utomordentligt roligt och göteborgskt! Jag kände genast att jag började glittra. Ja, alltså i ögonen, typ.

Men sen fick vi borsta upp oss lite och vårda språket.

Så här blev det.

Och så här tycker Malin Wollin aka Fotbollsfrun om det hele. Don´t miss!

Paddington och Aston Villa har åkt till Göteborg. (Kolla här!)
Ja, det är nån bokmässa på gång där och dom hänger väl med sina litterära polare och pratar på hexameter och utbrister i centrallyriska haikudikter då och då.
Och sen twittrar och fejsbookar dom om spektaklet.

Nä, det där var väldigt, väldigt snällt sagt.

Sanningen är att dom – inte Paddington och Aston Villa dårå, men alla andra – springer runt och intrigerar och gratisdricker vin och vänsterprasslar (”jag gjorde det för konstens skull, baby, det betydde inget”).
Och sen twittrar dom och fejsbookar om spektaklet.

Och sen läser dom andra tweetar och statusrader och säger ”Nämen guuud, Alex Schulman drack vin i samma förlagsmonter som jag!”.

Fast i själva verket har dom inte sett röken av Alex Schulman. 

Beauty.

Vad våra interna stridigheter handlar om:

• Vem är längst?
– Jag är en och sjuttisju, sa jag en kväll på Hjördis.
– Jag är en och sjuttifem. Du, du är… en och sjuttitre, sa Mysia.
Dagen därpå körde jag med fem centimeters klack:
– Så du vet vem som är längst idag, sa jag.

• Kan Beyoncé sjunga?
– Hon kan inte träffa en ton rätt, säger Sara som dessutom envisas med att uttala namnet som Bejonseeee, med betoning på sista stavelsen.
– Stavar man med en accent så gör man, säger Sara.

• Kan man lyssna på Winnerbäck?
– Ja, säger jag.
– Nej, säger Mysia.
Detta måste utredas.