Du Mysia, kan jag intervjua dig nu? Det gör inget att du sitter och arbetar samtidigt?
– Nej, det går bra.
Hur känns det att vara här?
– Bra! Alltså jag stressar så mycket. Men jag är alltid glad. Och då betyder det att det är bra. Men jag drömmer om Escenic på nätterna…
Oj. Är det mardrömmar?
– Nej. Det är mer att jag stöter på problem, samma problem som i verkligheten. Jag bearbetar liksom all ny information.
Är det ångestfyllt i drömmen?
– Nej. Det är bara det att dagen tar inte slut när jag går och lägger mig.
Berätta vad du gjorde innan du började här på Wendela, jag vet ju, men med tanke på alla andra!
– Jag var nöjesreporter på webb-tv. I fyra år ungefär.
Så du har örnkoll på alla kändisar.
– Ask me anything!
Men varför ville du byta jobb?
– Jag ville prova något nytt. Och jag gillar Wendela, det är mitt liv. Jag är kvinna, har barn, är singel. Ja, jag gillar att läsa Wendela helt enkelt. Och tidigare har jag bara jobbat med nöje så det är något nytt för mig.
– Men asså hur grova får bilderna vara? (Mysia sitter och letar genrebilder till en artikel om mäns sexvanor medan vi pratar).
Inte så grova! Då får vi bassning. Men i alla fall. Känner folk fortfarande igen dig från när du ledde Trackslistan i tv?
– När dom är fulla.
Men det betyder att de känner igen dig – fast säger inget förrän de är fulla?
– Vet inte. Men det är färrre och färrre som kommer fram. Det var ju 2003 och det var ett ungdomsprogram. Och de som var ungdomar då har väl blivit vuxna nu…
Och så dör de av då eller…?
– Nej men de glömmer väl. 
Mhm. Vad är du intresserad av, mer än nöje och Wendelagrejer?
– Allt som inte har med sport att göra. Förutom om det har med Zlatan att göra.
Du är 30 år – åttiotalist. Min spaning är att åttiotalister hellre skickar ett mejl eller mess än går och pratar med någon.
– Sån är inte jag. Vill jag något av någon, då ringer jag. Men det är klart, ska jag ha fest så skickar jag ett massmejl eller gör ett event. Annars ringer jag. Men jag har verkligen aldrig bloggat.
Vad kan vi vänta av oss från dig här på bloggen då?
– Jaa, jag ska väl dela med mig av min vardag.
Lite sköna historier från när du jobbade i Amsterdam kanske?
– Kanske det…
Det var ju ett likadant program som hon den där tjejen spydde i en gång, eller hur? Du fick stå och hålla låda i två timmar och så ringde folk in?
– Ja precis.
Hände det något sånt för dig?
– Inte lika dramatiskt. Men det hände ju massor, att man snubblade och så. Men en gång hade jag ett sånt där tivolihjul som man snurrade på. Och mitt örhänge fastnade och jag kom verkligen inte loss och ingen kom och hjälpte mig på en och en halv minut, kanske. Det är väldigt lång tid i direktsändning.
Vad hände då?
– Jag började skratta. Men till slut lyckades jag haka loss örhänget och så fick det snurra med på hjulet.
Varför kom det ingen och hjälpte dig?
– För att de satt i kontrollrummet och skrattade!
Hm. Schysst…
– Äh, det var roligt.