Julia, Julia, Julia.
Nu måste jag säga en sak.
Jag skulle lika gärna kunde vända mig om och hojta till dig.
Vi sitter med ryggarna mot varandra idag.
Men jag gör det så här lite à la 2010 och tar det här rakt upp och ned på nätet.

Ja, varför skulle någon vilja någon se andras ungar? Det undrar jag också. Barn ser ju likadana ut (förutom mina barn och syskonbarn). Varför en profilbild på Facebook där en unge i POP-randigt skymmer modern? (Kanske i förekommande fall fadern, men det har aldrig jag sett.)

Men det är så enkelt, Julia.

Det är inte skryt.

Det är inte en överdriven fixering vid sina avkommor.

Det är inte ren och pur kärlek till telningarna.

Det är bara det att det vid ett visst stadie i livet plötsligt inte finns några foton på en själv – utan att en unge klämt sig in framför linsen.

Så enkelt var det.

Varför – det överlåter jag åt freudianerna 🙂