Har ni tänkte på vad fint allting är nuförtiden?
Alltså i språkbruket.

Det är inte bara sandpapper och eventuellt vädret som kan vara fint.
Alla har fina dagar med fina vänner eller ibland till och med finaste vännerna.
Slår vad att alla ni som läser detta har minst en vän som i detta nu har ordet fin i någon böjning i sin statusrad på Facebook. Till exempel.

Och obs att 2010 ska fint inte utläsas sarkastiskt.
Inte som fiiiiin, som i fisförnäm.
Det är verkligen fin. I ordets bästa betydelse.

Till exempel godhjärtade vackra vänliga vänner.

Och det är bra. Men lite anmärkningsvärt att ett uttryck plötsligt smyger sig in på modet igen nästan utan att vi märker det.

Jag avverkade raskt ”Små citroner gula” under två semesterdagar, en bok som skriker begynnande 2000-tal. Huvudpersonen kommer hem sent en kväll och slötittar på Hallmark, need I say more. Det är kanske nästan till och med 1990-tal över det tv-valet. Men ändå. I den boken används ’fine’ (uttalat fajn) i den där lite avmätta okej-betydelsen. ”Är det verkligen så du vill ha det, så fine…”
Vilket betyder att det inte är så jättefint egentligen.

Och då slog det mig att det där ständiga fajnandet har försvunnit. (Tips: Blir du nån gång bjuden på maskerad med tema 00-talet så kan du gå omkring och säga fajn!)
Och in på glitterscenen har istället fin och fint trätt.
Svenskt uttalat och med en mer uppriktig och oironisk betydelse.

Fint, på nåt sätt.Baristan på Centralens fik var sjukt glad över att hon lyckades göra trippelhjärta i skummet. – Det är nästan så man vill ta en bild! Men bara nästan, jublade hon. Jag var lite sur kund den dagen och sa: – Och den ska jag bara dricka upp! Man kan säga att hon tyckte det var fint, medan jag var mer inne på fajn-attityden. (Men bättrade mig sedan och tog den här bilden!)