Nu ska jag säga vad jag tycker om valaffischer: dom gör mig förbannad.

Inte det att de förfular stadsbilden. Tvärtom – de kan ge intryck av ett livaktigt samhälle där det ständigt förs en idéernas kamp och en livaktig diskussion.
Om det nu gjordes de

MEN – dom talar bebisspråk till mig.

Dom talar till mig som att jag är dum i huvet.

Joller joller.

Vem fan vill inte ha bättre äldreomsorg?
Vem kan säga emot att Framtiden börjar i klassrummet?
Vem vill inte välja sitt Sverige? Vi väljer ju knappast Norge ; vi bor ju uppenbarligen i det här riket som nu alldeles snart har val till bl a riksdagen.

På bron hemmavid hänger en sosse på plakat.
– Mamma, vad är det hon inte kan vänta på? frågar Lilla O när vi går till skola
Jag stannar och läser det mindre storstilta. Att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Och vem vill vänta på det? Vem fasen vill egentligen vänta på något alls, alla vill väl ha allt nu, men det är bara det att hela skiten ibland hakar upp sig och livet går in i depå och sådär ni vet.
Men vad har vi för val när det gäller ungdsomsarbetslösheten?

Att rösta på ett parti som talar bebisspråk.
Eller ett annat parti som talar bebisspråk. 

Och nu till det värsta.
När någon vill sälja tandkräm med infantila budskap kan man välja att inte köpa och därigenom inte sponsra skiten.
Och man kan välja att inte köpa budskapet på en plattitydisk valaffisch.

Men betalar för bebisjollret, det gör vi alla via skatten.