(Obs Den här idéen är snodd av Lou Reed i tweed och görs som en hyllning till den bloggen .)

Ser ni hönsgården? Alltså bilden i förra inlägget.

Det satt ett heteropar vid bordet bredvid. Vår teori är att hon störde sig på oss och att han som troligen ville ligga kallade oss hönsgård för att visa lojalitet med henne och därmed öka sina chanser.

Och detta var ändå innan vi avhandlade någons nya flirt, vem som råkade visa brösten för en kollega och om penislängder är relevant information för någon överhuvudtage

Allt löste sig på bästa sätt.
Paret gick hem.
Vi kacklade vidare och löste sisådär 10 världsproblem.

Hjördis är vår vän. 

Nu ska jag säga vad jag tycker om valaffischer: dom gör mig förbannad.

Inte det att de förfular stadsbilden. Tvärtom – de kan ge intryck av ett livaktigt samhälle där det ständigt förs en idéernas kamp och en livaktig diskussion.
Om det nu gjordes de

MEN – dom talar bebisspråk till mig.

Dom talar till mig som att jag är dum i huvet.

Joller joller.

Vem fan vill inte ha bättre äldreomsorg?
Vem kan säga emot att Framtiden börjar i klassrummet?
Vem vill inte välja sitt Sverige? Vi väljer ju knappast Norge ; vi bor ju uppenbarligen i det här riket som nu alldeles snart har val till bl a riksdagen.

På bron hemmavid hänger en sosse på plakat.
– Mamma, vad är det hon inte kan vänta på? frågar Lilla O när vi går till skola
Jag stannar och läser det mindre storstilta. Att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Och vem vill vänta på det? Vem fasen vill egentligen vänta på något alls, alla vill väl ha allt nu, men det är bara det att hela skiten ibland hakar upp sig och livet går in i depå och sådär ni vet.
Men vad har vi för val när det gäller ungdsomsarbetslösheten?

Att rösta på ett parti som talar bebisspråk.
Eller ett annat parti som talar bebisspråk. 

Och nu till det värsta.
När någon vill sälja tandkräm med infantila budskap kan man välja att inte köpa och därigenom inte sponsra skiten.
Och man kan välja att inte köpa budskapet på en plattitydisk valaffisch.

Men betalar för bebisjollret, det gör vi alla via skatten. 

Rusk. Brrr. Igår sa en meteorolog på Aftonbladet.se att hösten inte ännu är här. Och före hösten kommer ju sommaren vilket borde betyda att det fortfarande är sommar. Hmmm…

Julia, Julia, Julia.
Nu måste jag säga en sak.
Jag skulle lika gärna kunde vända mig om och hojta till dig.
Vi sitter med ryggarna mot varandra idag.
Men jag gör det så här lite à la 2010 och tar det här rakt upp och ned på nätet.

Ja, varför skulle någon vilja någon se andras ungar? Det undrar jag också. Barn ser ju likadana ut (förutom mina barn och syskonbarn). Varför en profilbild på Facebook där en unge i POP-randigt skymmer modern? (Kanske i förekommande fall fadern, men det har aldrig jag sett.)

Men det är så enkelt, Julia.

Det är inte skryt.

Det är inte en överdriven fixering vid sina avkommor.

Det är inte ren och pur kärlek till telningarna.

Det är bara det att det vid ett visst stadie i livet plötsligt inte finns några foton på en själv – utan att en unge klämt sig in framför linsen.

Så enkelt var det.

Varför – det överlåter jag åt freudianerna 🙂

När barnkanalen Nickelodeon låter barnen (och kanske en och annan förälder) rösta på deras webbplats är det rödgrönt som får flest röster.

Men vinsten är knapp. Av 2 660 iklickade röster får rödgröna 51 procent.

Fast Moderaterna och Fredrik Reinfeldt är mest poppis av alla partier och partiledare. De samlar 26 procent av barnens röster (kan det vara för att herr R är så lik Alfons Åberg?).

Miljön är det viktigaste området, tycker barnen. Sen kommer 1. att hjälpa fattiga i andra länder och 2. att ta hand om sjuka. I botten hamnar försvar och militär.

– I USA har samma barnvalkampanj gjorts och där har barnen lyckats pricka rätt vid fem av sex val sen 1988, berättar Nickelodeons kanalchef Jenny Frisk till Wendela.

Finfint att barnen får rösta, tycker vi på Wendela, men synd att vi inte vet att det faktiskt bara är barnen som röstar.

Så vi efterlyser: något annat, lite mer trovärdigt, barnval? Någon skola som har röstat?

Foto: Colourbox, Svensk Filminstitutet och Carolina Byrmo

Jag har ett litet ärende och stegar upp till det jag tror heter utvecklingsavdelningen och förklarar mitt ärende för webbtomte S.

–  Är det du som fixar det? undrar jag.

– Det fixar vi.

– Vi? Agerar ni som kollektiv?

– Vi agerar som kollektiv och triggas av Jira.

– Åhå. Och för att komma till Jira så skickar man ett mejl…?

– Exakt.

– Då går jag tillbaka till min plats och skickar ett mejl.

– Gör så.