Mysia har kommit på att hon behöver bli Aftonbladets Milano-korrespondent. Hon är helt säker på att Zlatan skulle berätta typ allt om han bara träffade henne.
– Men jag skojar inte, det är så! Vi är förortskids, det funkar så! säger hon indignerat när vi skrattar.
Sedan:
– Det är samma sak som när svenskar träffar varann på Mallis. ”Nämen heeeej…!!!”
Imorse såg jag snö.
Hahahahaha.
Nu tror ni att jag var galen eller körde i sömnen eller nåt. Och så var det förstås. Men faktum kvarstår: jag såg snö.
Den var nog ihopskrapad och utskottad från Globen, Eller kanske från Hovet (fast man kanske slutade spela hockey där ungefär när stegosaurusarna dog ut, int vet jag och jag tänker inte heller googla just nu).
Och nu är det så att det är en väldigt speciell vecka. På söndag är det riksdagsval och något slags temperatur förväntas stiga och jag tror att det är därför jag den här veckan sitter vid nyhetsdesken.
Alla är här. Nästan. Blogghataren och Thomas Med Snusdosan Och Frisyrgelén och Sandra och Frida och Thorsson och Triches och nyss gled herr Andersson in.
Blogghataren klagar på mitt humör. Men vafan, när man har sprungit en halvmara och har betong i vaderna och känslan av att ha fått en knogmacka nånstans klockan kvart över fyra om högerknät (sett från mitt håll) då kanske man inte behöver le exakt hela tiden.
Håll tummarna nu. Håll tummarna för att
• det går bra för mig att springa i helgen
• att de här två väldigt stressade tjejerna snart får sinnesfrid
• att dom börjar blogga när jag nu vänder ryggen till
• att dom där jackarna i bakgrunden inte fastnar på Mysias huvud…
Det lät nästan som ett skämt: Playboy finns som taltidning.
Men varför inte. Med tanke på herrtidningsläsarna som hävdar att de läser tidningarna ”för att det är så bra texter” i dem?
Men sorry, dudes, det håller inte.
Inte ens taltidningsprenumeranterna vill ju vara utan bilderna!
Sedan många år spelar en ideell organisation i Texas, USA, in och sänder ett antal tidskrifter och tidningar till sina prenumeranter. Däribland Playboy.
Så här kan det låta när Suzi Hanks, intervjuade i NY Daily News, läser in ett nummer och kommer till mittuppslaget:
”Hon är latinamerikan, brunett med mörka chokladbruna ögon. Hon har långt lockigt brunt hår. På den första bilden sitter hon i vatten. Hon har ett stort leende på läpparna, rossa läppstift. Hon har en lite tatuering strax ovanför gropen i korsryggen vilken verkar något slags tribal tatuering. Den är röd. Hennes ben är liksom korsade”
Och hon fortsätter:
”Bakom hennes axel, nedanför hennes arm, kan man se hennes bröst sticka ut… Hon har inga märken av bikinin. Hon har inget nagellack eller smycken eller baddräkt eller någonting annat på sig.”
Suzi Hanks säger till NY Daily News att det alls inte är tråkigt att sitta och beskriva bilderna.
– Alla är olika. Var och en är som en liten snöflinga.
En blindskriftsversion av Playboy har funnits i decennier. Men där återges bara texterna.
taltidningen har 3000 prenumeranter. En av dem är 67-årige Bob Bartlett som för NY Daily News berättar att han blev blind 1981. Dessförinnan hade han varit en trogen Playboy-läsare.
– Det är mitt favoritprogram. En del tycker att det är snusk. Det är det inte. Det hjälper mig att hänga med i populärkulturen, säger han.
Man utnyttjar alldeles för sällan det faktum att man är vuxen. En fri människa som egentligen får göra vadmanvill och gå vartmanvill och äta godis på torsdagar och bada direkt efter maten och cykla utan hjälm (fast det gör jag jämt) och säga fula ord och prata med fula gubbar/gummor och ingen ska lägga sin näsa i blöt för det.
Tänkte jag klockan åtta i morse och gick in på Pressbyrån och köpte en påse chokladöverdragna jordnötter.
Bara för att jag kunde.
Igår den 8 september var det två år sedan Wendela startade – som sajt på Aftonbladet.se och med ett uppslag i nyhetstidningen varje lördag. Stolt arvtagerska till Aftonbladets banbrytande Kvinna-bilaga.
Och idag (bara för att det inte hanns med igår) kommer här några rader från Anna Andersson, webbredaktör som tillsammans med Malin Kaldo, Lena Bergman och Lina Lindkvist var med vid starten av Wendela. Anna jobbade sedan på Wendela ändå tills hon i våras blev ordförande för Aftonbladets journalistklubb.
”Så här var det att jobba med Wendela: kaffe, prata prata prata skratta, idé!, göra listor, prata, rubrikfila, skratta, mejla mejla mejla, läsa, korra, tänka om. Prata skratta, idé!, läsa, planera att planera [en annan dag va?], läsa, korra, briljans! Möte. Möte. Kaffe. Ny idé. Prata, lirka med annan avdelning, sura i tre sekunder, fnissa. Klacka ny rubrik. Prata, prata, göra lista. Steka idé, genast få en ny.
Varje dag, fem dagar i veckan.
Som fackboss får man inte skratta lika mycket – men på vilket jobb får man det?
Grattis Wendela, må din framtid bli lika kul som ditt förflutna!
Anna Andersson”
PS. Här kan ni läsa några fler hyllningar: ”Därför läser vi Wendela”
Det var en sån galen dag igår. En crazy day bland många andra.
Räven raskar över redaktionen och om det är nån som undrar så är Räven spysjuka (men jag hade Räven förra vecka så jag slipper, men andra var drabbade igår så mycket kan jag säga utan att bryta mot någon sjukhussekretess).
Blogghataren satt bredvid mig och suckade och sa till alla som kom förbi att Helena har fått en spruta och är stressad och kan inte prata.
Och några timmar försenade skulle vi sedan ut och springa i skogen. Det var min nygamla kollega och vän Smedis som hade den briljanta idén.
Alltså det var briljant tidigare i veckan.
Och nu efteråt är det ju fullständigt lysande. Men när det är en crazy day så har man förstås glömt halva cat suiten och man får åka hem och sedan ut i skogen och hela dagen bara rinner iväg och jag kör hela tiden mot gult. Och det kändes som att det var det jag hade gjort hela dagen.
Men sen sprang vi och tog ikapp allt vi missat. Det blev ungefär fem år på en mil. Det hann bli mörkt. Som tur var hann det inte också bli ljust.
Idag fyller Wendela år. Två år, gudbevars. Och nu skulle vi utbrista HURRA VAD VI ÄR BRA. Som man brukar på födelsedagar. I alla fall när det är något som man är lite en del av men som inte riktigt är en själv som fyller år. Då går det ju an.
Men ve och klagan, en fick en spruta av doktorn, en blev sjuk och en hoppar in på nyhetsdesken idag.
Så vi får återkomma med tid och plats för klang- och jubelfesten.
Men tack för alla grattis på FB!
Har ni tänkte på vad fint allting är nuförtiden?
Alltså i språkbruket.
Det är inte bara sandpapper och eventuellt vädret som kan vara fint.
Alla har fina dagar med fina vänner eller ibland till och med finaste vännerna.
Slår vad att alla ni som läser detta har minst en vän som i detta nu har ordet fin i någon böjning i sin statusrad på Facebook. Till exempel.
Och obs att 2010 ska fint inte utläsas sarkastiskt.
Inte som fiiiiin, som i fisförnäm.
Det är verkligen fin. I ordets bästa betydelse.
Till exempel godhjärtade vackra vänliga vänner.
Och det är bra. Men lite anmärkningsvärt att ett uttryck plötsligt smyger sig in på modet igen nästan utan att vi märker det.
Jag avverkade raskt ”Små citroner gula” under två semesterdagar, en bok som skriker begynnande 2000-tal. Huvudpersonen kommer hem sent en kväll och slötittar på Hallmark, need I say more. Det är kanske nästan till och med 1990-tal över det tv-valet. Men ändå. I den boken används ’fine’ (uttalat fajn) i den där lite avmätta okej-betydelsen. ”Är det verkligen så du vill ha det, så fine…”
Vilket betyder att det inte är så jättefint egentligen.
Och då slog det mig att det där ständiga fajnandet har försvunnit. (Tips: Blir du nån gång bjuden på maskerad med tema 00-talet så kan du gå omkring och säga fajn!)
Och in på glitterscenen har istället fin och fint trätt.
Svenskt uttalat och med en mer uppriktig och oironisk betydelse.
Baristan på Centralens fik var sjukt glad över att hon lyckades göra trippelhjärta i skummet. – Det är nästan så man vill ta en bild! Men bara nästan, jublade hon. Jag var lite sur kund den dagen och sa: – Och den ska jag bara dricka upp! Man kan säga att hon tyckte det var fint, medan jag var mer inne på fajn-attityden. (Men bättrade mig sedan och tog den här bilden!)