Det känns som att det var alldeles nyss. Fast egentligen var det i den andra änden av sommaren. Vi satt och kisade ut över stockholmskt vatten. Det var juni och solen slösade, men det var före semestern så solen var lite slöseri i mina ögon.

Som vanligt var P något systemfel på spåren:

– Konstigt. Dom som har råd att bo sådär med sjötomt och egen brygga, de hinner ju aldrig njuta av det.

– Mm, sa jag.

– Egentligen borde arbetslösa och sjukskrivna få bo så istället, sa P. 

– Jo. Men jobbar rika verkligen så mycket? sa jag.

– Juh, sa P på inandning.

– Trodde det var dom mittemellan som jagade livet ur sig, jobbar jämt men bli aldrig rika.

– Näh, sa P, kanske på utandning.

Solen slösade ännu mer, vi kisade ännu mer.

– Men har du tänkt en annan sak; så fort man får pengar verkar man vilja samma sak som alla andra som har pengar. Som om alla rika har samma smak, sa jag.

– Men det är för att dom inte har nån smak, fastslog P.

Sen kisade vi ut över vattnet igen och sa ingenting. Men där, på andra sidan, med sjötomt så man bara kan plumsa i, där hade det ändå varit fint att bo, dagar när solen slösar.