– Buckle up! hojtade fotografen när vi satte oss i bilen för blixtfärd mot bussen som skulle ta mig hemåt.

Och när jag insåg att han jagade minuter på de där slingriga vägarna, hade jag inte hjärta att säga att det där med klockan ett var bara en ungefärlig tid. Bussen gick ju sju minuter i ett.

En minut i sladdade han triumferande in vid stationen – helt ovetande om att bussjäveln gått för sex minuter sedan.

Jag köpte två fasansfullt äckliga korvar och en Loka och satte mig att vänta på nästa buss. Sedan blev det pendel från Bålsta. Och sedan var det jag som hojtade Buckle up! till sonen. Tisdagens musiklektion är kanske veckans höjdpunkt för honom, det finns inte på kartan att säga ”Näe, idag blir det inga trummor idag för jag jag kommer antagligen få blixthuvudvärk och spy om vi försöker hinna i tid dit”.

Det är bara att köra och hoppas att inga franska bönder gått i strejk i höjd med Vittangigatan.

Och sedan är det bara att hålla dottern vad man lovat; att komma på föräldrafika i hennes skola – även om det krävdes en ny vansinnesfärd.

Och om jag hade kommit fram till skolan, sent igår eftermiddag, och min dotter hade stått där och sagt: Äsch, jag bara skojade, det är nästa vecka!”. Då hade jag nog inte blivit glad.

Det hade varit som om jag hade sagt till fotografen ”Förresten, bussen går sju minuter i.”