Vet ni vad, idag körde jag mot körriktningen i en rondell.

Jaha, säger ni.

Typiskt tjejer, säger ni. Kan inte köra bil.

Jo, jag vet. Så säger ni. Eller tänker. Och nu när jag avslöjar att jag kört mot körriktningen i en rondell känner ni liksom vattnet rinna till i kvarnen.

Men hey, hey, hold your horses.

Det var bara ett exempel på min problemlösningsförmåga i trafiken. Det stod nämligen en bussjävel i rondellen i Årsta. Den stod där medan Hanna, MArtina och Kodjo pladdrade i radion. Dom la på en låt (vadå la på, använder dom vinyl på SR?). Annika Norlin sjöng och hon slutade sjunga och bussen bara stod där och som en följd av det stod alla bilarna bara där.

Jag stängde av radion, vevade ned rutan (vadå vevade, jag har väl elhissar!) och frågade en fotgängare vad det är som händer.

– Det är något pucko som muckar med busschauffören, sa fotgängaren.

Och då satte jag på radion, la in ettan (nej, jag har inte automatväxel), svängde vänster och gled igenom rondellen åt fel hål. Fast åt rätt håll, samtidigt, om ni fattar.

Jag hade tänkt på det där i säkert fem minuter. Hur det skulle kännas. Som att man har funderat på hur det känns att göra vissa saker man inte får göra. Och tänkt att det kommer kännas udda. Busigt. Kanske fantastiskt. Och galet.

Och jag hann tänka att det här skulle jag berätta när jag kom till jobbet. Och sedan på kvällen när jag kom hem.

Men när jag kom till jobbet hade jag redan glömt det. Ändå till nu. Så nu kan jag berätta hur det kändes.

Och så här kändes det: inget speciellt.