Det var Kajsa Ekis Ekman som föreslog att vi skulle ses på kaféet Hängmattan på Södermannagatan (Stockholm).
När jag kom in kände jag att det var samma stajl som Hängmattan i Göteborg back in the real old days.
Så old days att det inte hette Hängmattan utan Trenchtown, men bytte nog namn efter ett tag.

Nåja. Det var ”emancipate yourself from mental slavery” och Che Guevara på väggarna. Ekis pratade spanska (eller portugisiska, hon visste inte så noga) med killen bakom disken. Allt kändes fint men lite ostockholmskt.
Lite göteborgsanda, tänkte jag.

Tills jag såg skylten:

Fint som snus, Sööööder.

MEN. Det finns alltid ett men. Jag har nämligen andra indicier. I radion i morse hade man läst en intervju med Håkan Hellström, Pride of Gothenburg, och han hyllade Stockholm och särskilt Söder.

Men det föll inte i god jord. För Mange Schmidt mindes minsann hur det hade låtit när Håkan efter en tid i den konungeliga huvudstaden tog sitt pick och pack och flyttade hem till Göteborg. Så nu skulle inte Håkan komma här och komma och tro att stockholmarna skulle ta emot honom med öppna armar. För den som en gång vänt Stockholm ryggen finns ingen återvändo.

Nu när jag wikipediar Schmidt ser jag dock att mannen bor i Vasastan. So what´s my point?

Jo. Sööööder. Det är bra. Ändå.

Så bra så ni får se en bild när Mölnlycke-Magnus plåtar Ekis.