Det här med självbild är ju inte helt lätt.
Och då tänker jag inte på det faktum att jag på allvar kollar upp min stadsdel i listorna över de som tjänar mest – och är under 30 år. Till min förvåning är det Bojan Djordic som toppar listan – tills jag kommer på att jag varken är under 30 eller har nån astronomisk lön.
Men nice try, om ni frågar mig. 

Jag tänkte mer på det här vem man hör ihop med.

När man är gravid förstår man inte varför utsjasade kvinnor på promenad med en ungskock ler i samförstånd mot en. Jag har ju inget gemensamt med dem.

När man själv har små barn förstår man inte varför gravida inte ler tillbaka i samförstånd. Jag vet ju precis hur allt är – och kommer bli.

När man har stora barn händer det att småbarnsföräldrar frågar hur det var när mina barn var små. ”Eller fanns inte datorer då…?”

När man sitter på föräldramöte och de andra föräldrarna vill att vi ska ha gemensamma regler för om barnen får sminka sig och vilken tid de ska vara hemma, så vill man ju inte alls ha med de här människorna att göra, utan bara springa hem och leka med Lego.

Tills det långsamt sjunker in att nästa år börjar den förstfödde på högstadiet.

Äsch, nu grillad fläskytter.