Det var en pysslig redigerarstjärna från Västgöta slätt
som alltid ville äta personalmatsalens dagens rätt
Kan få sudokufreaks att sura
Grymmast på Rock band-gura
Att göra Söndag hela veckan kommer gå lätt som en plätt.

Emma, längst till höger, ska alltså sluta rita Bonus- och Wendelasidorna i bladet och istället övergå till något lite mer glossy; Söndag – bilagan som kommer på, just det söndagar. Men inte bara det, den kan också köpas på måndagar. Tråkigt men roligt. Säger vi.

PS. Här är det ju extremt tydligt att jag är längre än Mysia. 

Har ni sett dagens let´s go bananas.
Barn under två år ska inte titta på tv.
Det förstör hjärnan.

Artikeln blev genast stora samtalsämnet här.

– Men kolla vilken fin adventssjärna!

– Ja, jäääklar va stor!

– Jag har lust att mejla och fråga var dom köpt den.

Antingen kommer det plötsligt rassla in massa blogginlägg med konstiga bilder.

Eller inte.

Det är något kuckelimuck. Av tekniskt karaktär.

Roligt att uttrar nu börjar få lite massmedial uppmärksamhet.
Och all publicitet är som ni vet bra publicitet.
Även när man biter någon. Tänk bara på han som bet av örat på sin motståndare.
Snacka om att han fick sälja after shave efter det. 

Nu har jag ingen after shave eller after eight eller nånting att sälja.
Men ändå.
Jag har bara börjat på min massmediala strategi.
Den smygstartade nyligen med en utlandslansering:

– Mamma, kom och titta.

Jag har alls ingen lust att titta på Bumbibjörnarna varje helgmorgon men masade mig ändå till tv:n.

– Va va de ja skulle kolla på?

– Du ska få se. Det är en kung. Du ska få se att han inte alls är värdelös.

Efter en stund.

– Titta mamma. Där är kungen. Han är inte alls värdelös. Som du sa. När jag sa att Ira är släkt med kungen.

Mhm. Jag börjar minnas. Mitt barn kommer hem, berättar att bästa kompisen Ira är släkt med kungen. 
Jag kände liksom igen dramaturgin. Detta ingår i en barndom. Vänner som berättar sina stories som man själv berättar hemma. Och föräldrarna bara – POFF! – sticker hål på dem som en ballong.

Jag mindes mina egna ord: ”Jeppes pappa kan köra bil utan att hålla i ratten”.
”Kan jag med”, sa min pappa och styrde med knäna medan bilen susade nedför backen på Tunnlandsgatan.

– Men Jeppes pappa kan köra bil utan att ens använda knäna, sa jag.

– Kan han inte alls. Det är omöjligt, sa pappa.

Poff!

Så med Ira och kungen tänkte jag att mitt barn skulle få behålla glädjen av att breaka en nyhet.
Och helt omöjligt är det inte att en vanlig familj i Stockholm med omnejd bär ett släktskap med kungen.
Men – samtidigt ville jag sätta in allt i sitt sammanhang.
Så jag sa typ:

– Jaha. Men du är ju släkt med morfar Bengt. Och hans bröder och systrar och min farfar Ernst.

– Ja men Ira är släkt med KUNGEN! framhärdade barnet.

– Ja men det är väl inget. Kungen, han är ju helt värdelös, han får pengar av staten, hade säkert folk som tog hand om barnen när det var små och kan har aldrig haft ett riktigt jobb.

Och så vidare.

Men framför Bumbibjörnarna fick jag minsann svar på tal.

– Titta mamma att kungen inte är värdelös. Titta att han tar hand om sin dotter Ylva. 

Det var längesen jag gjorde en backup på min telefon. Tänkte jag i helgen.

I morse när jag kom till jobbet var telefonen efter två samtal på vägen liksom urladdad. Eller rättare sagt livlös.

Det blev en tur till SERVICEDESK (Jag känner mig ff inte bekväm med benämningen.) där telefonen fick diagnosen död.

– Men jag BEHÖVER den! skrek jag.

– Vi har en lista på folk som behöver telefon, vi får sätta upp dig på den.

– Men jag BEHÖVER den! skrek jag.

– Förresten du får en ny telefon.

– NEEEEEJ! skrek jag.

– Jo, sa servicedesk.

– Men mina bilder! Mina telefonnummer! Mina anteckningar! Mina sms! 

– Var det längesen du gjorde backup?

Då slutade jag skrika.

Citat-maskinen Sara är här och sprider lite obetalbara – och opublicerbara – uttalanden OCH pepparkakor!
I väntans tider har hon ägnat sig åt att gestalta oss – med pepparkaksdeg. 
Chefen och Monk hann börja äta innan Emma hann plåta. 

Och så gör vi en liten Hallå där  i bloggform med Sara:

Jag: – Hur känns det att vara i väntans tider?
Sara: – Jag är nog fortfarande i någon slags stage of denial. 
Mysia: – Lyssna på Beyoncé!
Sara: – Just Beyoncé – Bejonseee om jag får be! – är inte aktuell. Det där vara bara provokation. Nordkoreanskt utspel!
Jag: – Vad är det som händer nu då?
Sara: – Jag har satt nionde december som min deadline då Saras liv tar slut och ett annat börjar.
Jag: – Det låter inte så… roligt…?
Sara: – Man vet vad man har, men inte vad man får. Men jag hoppas att det man får kommer vara bättre än jag tror.
Jag: – Du tippar finskt! Alltså räknar med nederlag men kammar hem segern.
Sara: – Det kan man säga.
Jag: – Kommer du sakna oss då?
Sara: – Självklart, det gör jag redan. Ni är det bästa med Aftonbladet.
Jag: – Tack! Det där tar jag, rätt av.

Idag hade Chefen kallat till något slags gruppövning.
De enda instruktionerna var att vi skulle infinna oss i en möteslokal en viss tid och medtaga papper och penna.
Vi råkar också veta att Chefen går en utbildning och i min kalender hade jag av någon anledning skrivit ”13.00 Pernilla-experiment”.

Cecilia var uppspelt som ett lejon.
Hon gillar sånt där som att falla bakåt, full av förtröstan att ens kollegor ska ta emot en.

– Du vet att jag har ont i armen, så om jag inte tar emot dig så vet du varför, sa jag.

– Men man väljer väl åt vilket håll man faller, inflikade Anna, alltid slagfärdig och klok som en uggla.

Fast lätt att säga för en som inte skulle vara med.
Men Cessan slapp falla och jag slapp ta emot. Vilket jag självklart hade gjort. Med risk för liv och arm. I alla fall efter dagens uppbyggliga övning.

Och nu kan man verkligen säga att det är rena dagiset här.
Barnen brukar ju höra till nyckelpigan eller fjärilen eller så.
Fast vi har tre andra djur. 

PS. Photo by Monk.

Förra året var Fredagsmys-låten något av ett soundtrack för Wendelaredaktionen.
Men det är nya tider, nya människor och nya låtar.
Idag har jag utsett Ebony & Ivory till vårt soundtrack.
Det finns självklart en långsökt förklaring. Som jag inte orkar dra.
Men helst ska det uttalas som när Mysia härmar när jag på göteborgska försöker säga det på norska…

– Vi får se vad Lina säger när hon kommer tillbaka, säger Anna.
– Hoppas hon säger nej, säger Cecilia.

Hm. Ja. Men man måste ju ändå byta då och då.

In the meantime: We all know that people are the same wherever you go.

Nej, vet ni vad. Biggest Loser. Ni har säkert slutat titta på det. Men jag som är så efter har just börjat.

Först satt jag och iakttog vilken usel person jag är som känner mig så jävla nöjd med att jag är normalviktig och orkar springa lite då och då.

Sedan började jag beundra de här kämparna. De är helt fantastiska och beundrandsvärda på alla möjliga sätt. Vilken viljestyrka, vilka kämpasegrar.
Man blir tårögd och gläds med varenda kilo som dom kämpar bort.
Någon som bedrift har jag aldrig gjort. Inte i närheten. Två egenhändigt födda barn är väl det enda jag kan skryta med, men det gör mig inte ett dugg unik.

Men det är ändå nånting stolligt med hela Biggest Loser.

Det är brösttonerna. Hur de vänder sig till hela AMERICA och med lite så där frireligiöst darr på stämman lovar att bli en bättre människa.
Vilket betyder att man tar upp mindre plats på jordens yta, tydligen.

Men det som är en personlig bedrift kanske inte är värt riktigt samma cymbaler och trumpeter som att Obama lyckas bli president of The United States of America. Som när Sydafrika höll sina första demokratiska val på 1990-talet. Eller när kvinnor fick rösträtt i Sverige för inte ens hundra år sedan.

Nej, jag måste sluta titta.
Sluta heja på en tjockis i en bantningstävling och göra något vettigt av livet istället.

Och där kom vi fram till själva poängen: igår var jag ute och sprang i snökanonen.
Sju kilometer.
Heja mig.