Man står alltid nånstans i en hackordning. Utan att veta och utan att bry sig.
Men ibland blir man lite varse när det till exempel släntrar förbi en pappersreporter och kallar oss för ”högprestigehörnet”. Och sedan vrider om kniven genom att FÖRTYDLIGA att det var ironi.

Sånt gör ont.
Som att rycka bort ett plåster.
Alltså pyttelite och jättekort.
I alla fall när man har roligaste jobbet ever.

Men ibland känner man att det liksom är dags för Wendela att träda fram i strålkastarljuset.
Och en morgon kommer TELEFONSAMTALET.
Från… TELEVISIONEN. 

– Tja, det Jon Torbiörnsson här nere på tv-redaktionen!

– Ja.. ehhh… hej!

– Jag skulle bara kolla en sak.

– Ja?

– Jag la en beställning på kaffe igår. Och jag ville bara kolla om den landat?

– Ehhh… Hur tänker du nu? Du kanske har ringt lite fel…

– Jaha, ursäkta, jag bad växeln att koppla mig till Wendela…

– Mmm. Personalmatsalen, ja. Men nu kom du till Wendelaredaktionen…