Dag ett finns det godis så man kan pleasa alla som ringer på. Alla är ändå inte nöjda.

– Jag gillar inte lakrits!

Dag två tar mina barn ur sina lördagsgodispåsar och ger bort. Snällt.

Dag tre är det slut på godis. Det blir frukt istället. Inte så populärt.

– Det går bra med pengar också, säger en unge.

En av kvällarna springer jag. I slutet av min runda kliver tre tonårskillar ut genom grinden till en trädgård och ställer sig så jag tvingas stanna upp.

– Bys eller godis! säger en av killarna.

– Mäh, va tror du… flämtar jag förvånat.

– Ååkej…. säger han hotfullt och tar ett steg mot mig.

Jag rundar dem och börjar springa hemåt. Fort. Med hjärtat bultande.
Det är raksträcka hela sista biten. Förbi burgna hus med dignande trädgårdar och suvar på uppfarterna. Ljus i fönstren och pumpor på trappen. Man vill ju vara en early adopter. Och att det ska va som i Amerikat.

Och hjärtat bultar av vrede.
Mot alla som uppfostrar barn till att man inte bara kan få allt utan att man ska ha allt.

Alla borde växa upp i valfri miljonprogramsförort och lära sig att livet är inte ett glossy livsstilsmagasin. Lära sig vett och respekt. Och att inte gnälla så jävla mycket.
Sedan kan de få flytta vidare mot trädgårdar och studsmattor och hela härligheten.
Alla dom där totalt icke-unika saker som vi alla förenas i längtan efter. 

Att vara född med silversked i mun kan inte vara nyttigt. Inte nån jävla dag på hela veckan.

I morse låg det bananer på gräset utanför min dörr. Vilket gav mig – som sliter med att ens hinna med att handla mat till familjen – en lysande idé.

Nästa år ska jag gå och ringa på dörrarna och säga:

– Bus eller hemhjälp!

Den som inte åker och handlar åt mig eller städar mitt hem får en bomb inslängd i sitt fina hem.

Happy Halloween, alla. Vi ses nästa år!