Nej, vet ni vad. Biggest Loser. Ni har säkert slutat titta på det. Men jag som är så efter har just börjat.

Först satt jag och iakttog vilken usel person jag är som känner mig så jävla nöjd med att jag är normalviktig och orkar springa lite då och då.

Sedan började jag beundra de här kämparna. De är helt fantastiska och beundrandsvärda på alla möjliga sätt. Vilken viljestyrka, vilka kämpasegrar.
Man blir tårögd och gläds med varenda kilo som dom kämpar bort.
Någon som bedrift har jag aldrig gjort. Inte i närheten. Två egenhändigt födda barn är väl det enda jag kan skryta med, men det gör mig inte ett dugg unik.

Men det är ändå nånting stolligt med hela Biggest Loser.

Det är brösttonerna. Hur de vänder sig till hela AMERICA och med lite så där frireligiöst darr på stämman lovar att bli en bättre människa.
Vilket betyder att man tar upp mindre plats på jordens yta, tydligen.

Men det som är en personlig bedrift kanske inte är värt riktigt samma cymbaler och trumpeter som att Obama lyckas bli president of The United States of America. Som när Sydafrika höll sina första demokratiska val på 1990-talet. Eller när kvinnor fick rösträtt i Sverige för inte ens hundra år sedan.

Nej, jag måste sluta titta.
Sluta heja på en tjockis i en bantningstävling och göra något vettigt av livet istället.

Och där kom vi fram till själva poängen: igår var jag ute och sprang i snökanonen.
Sju kilometer.
Heja mig.