Nu ska vi prata lite om mina existensiella problem: bristen på hårfärg.
Men den goda nyheten är att jag har löst problemet. Jag gick helt enkelt till frissan. För första gången på ett år. 

Egentligen skulle jag köpa en födelsedagspresent. Men så gick jag förbi en salong i ett nyöppnat köpcentrum. Klockan var nästan sex och jag tänkte att frågan är ändå fri.
Och dom hade inte bara tid att klippa utan också att tona!

– Äntligen något att göra! som frisörskan utbrast.

Hon var lite kortare än mig och bad mig hela tiden hasa ned i stolen.
Det var helt okej. Förutom att fotstödet liksom var i vägen för mina jättefötter.
Så jag satte dom under fotstödet, och kröp ihop halvliggande på sidan, medan hon klippte mig.

– Jag tar bort allt det gula, sa hon.

– Mmm, sa jag.

Sedan geggamojjan.

– Vi kan flytta till schampooneringen så kan du få massage samtidigt, sa frisörskan.

– Oj! tänkte jag.

Vid en av schampooneringsstationerna stod en kille böjd över handfatet och tvättade håret på sig själv.

– Har ni självservering? sa jag.

– Eller hur! skrattade frisörskan.

Själv fick jag dock sitta. Eller rättare sagt ligga. Återigen nedhasad så att nedre delen av ryggen inte hade kontakt med ryggstödet.

– Och så massage, sa frisörskan och tryckte på en knapp.

Det började mullra och efter ett tag upptäckte jag att ryggstödet rörde sig. Med tanke på sittställningen innebar det att jag med jämna mellanrum fick en smäll mellan skulderbladen så jag for framåt.
Däremellan vevade ryggstödet på i tomma intet.

Så nej, någon massage blev det inte.
Men världsproblemet med hårfärgen är löst!