– Mamma, kom och titta.

Jag har alls ingen lust att titta på Bumbibjörnarna varje helgmorgon men masade mig ändå till tv:n.

– Va va de ja skulle kolla på?

– Du ska få se. Det är en kung. Du ska få se att han inte alls är värdelös.

Efter en stund.

– Titta mamma. Där är kungen. Han är inte alls värdelös. Som du sa. När jag sa att Ira är släkt med kungen.

Mhm. Jag börjar minnas. Mitt barn kommer hem, berättar att bästa kompisen Ira är släkt med kungen. 
Jag kände liksom igen dramaturgin. Detta ingår i en barndom. Vänner som berättar sina stories som man själv berättar hemma. Och föräldrarna bara – POFF! – sticker hål på dem som en ballong.

Jag mindes mina egna ord: ”Jeppes pappa kan köra bil utan att hålla i ratten”.
”Kan jag med”, sa min pappa och styrde med knäna medan bilen susade nedför backen på Tunnlandsgatan.

– Men Jeppes pappa kan köra bil utan att ens använda knäna, sa jag.

– Kan han inte alls. Det är omöjligt, sa pappa.

Poff!

Så med Ira och kungen tänkte jag att mitt barn skulle få behålla glädjen av att breaka en nyhet.
Och helt omöjligt är det inte att en vanlig familj i Stockholm med omnejd bär ett släktskap med kungen.
Men – samtidigt ville jag sätta in allt i sitt sammanhang.
Så jag sa typ:

– Jaha. Men du är ju släkt med morfar Bengt. Och hans bröder och systrar och min farfar Ernst.

– Ja men Ira är släkt med KUNGEN! framhärdade barnet.

– Ja men det är väl inget. Kungen, han är ju helt värdelös, han får pengar av staten, hade säkert folk som tog hand om barnen när det var små och kan har aldrig haft ett riktigt jobb.

Och så vidare.

Men framför Bumbibjörnarna fick jag minsann svar på tal.

– Titta mamma att kungen inte är värdelös. Titta att han tar hand om sin dotter Ylva.