Herregud. Det närmar sig jul, det närmar sig Ernst.

Återigen ser jag Ernstsjukan gripa omkring sig i min omedelbara närhet. Och det är lite som med Johnny Depp; han skär genom generationerna (men missar den luftfickan jag bor i). Förra året var det Anna, Lina, Lena och Cecilia som hyllade barfotamannen med pekoralen.

Då – back in da days när jag var ung och oförstörd – trodde jag att alla var ironiska.
Till det gick upp för mig att dom menade allvar.
Det blev lite risig stämning en stund.

Men sen la vi det bakom oss. Tjejerna löste detta genom att ge mig en Ernsttröja i födelsedagspresent. Jag blev mycket rörd. Mest för att någon lagt sin tid, energi och tanke på att göra en tröja till mig.

Och nu känner jag hur det drar ihop sig till värsta Ernst-bonanzan igen.
Förra veckan kom en blossande Monica med Iphonen i hand. Hon hade just pratat med Ernst, han var så trevlig.

– Och så frågade han om vi hade snö i Stockholm! sa Monica.

Senare samma dag var det Chefen som var lyckligt varm om kinderna och kvittrade glatt. Hon hade just pratat med Ernst.

– Frågade han om vi hade snö i Stockholm? sa ja.

– Oooo, ja, sa Chefen.

Det bet inte riktigt på henne att jag försökte insinuera att han hade ett standardsätt att frälsa kvinnliga journalister telefonledes.

Han gör det kanske på ett väldigt personligt sätt, bara.