Men jag skulle inte låta mitt större barn sitta på golvet på en offentlig toalett och leka medan jag byter blöja på det mindre.

Usch. 

Är man nödig svettas man numera om huvudet.
Såvida man inte har randigt gips på ena benen.
Bär man klänning blir man lite kobent. 

Jag skulle bara gå tre steg och hämta två pappmuggar med kaffe.
Med en hårmån hann en okänd dam före.
Och jag väntade snällt på min tur.
Tills jag insåg att damen tänkte ta kaffe till halva personalmatsalen. Det kom till och med två medhjälpare och hjälpte henne att langa ut kaffe.

Ett oskick om ni frågar mig. För man behöver inte vara matematiker som jag för att räkna ut att det inte skulle räcka till Cavalli och mig.

Så jag började någon slags uppvisning, tonsatt av höga suckar, för att påkalla uppmärksamhet.
Men det hjälpte inte.

– Vilket kroppsspråk! hojtade Cavalli varpå hon tog muggarna och gick resolut fram, tog kaffe och kom tillbaka.

Ah, så ska en kaffemugg fyllas. 

Vad kollar alla på? Nån från Svenskan visar sig på styva linan och går ut på den ofärdiga balkongen. 

Och vet ni vad det roligaste av allt är. Jo, att ryktet säger att Svenskan-folket inte gillar att vi Aftonbladare ska sitta ovanför dem i hierark… jag menar huset.

Jag vet inte om det är helt sant. Men en sak är säker. Det blev plötsligt väldigt roligt att vi sitter på plan 7 och 8 och dom på plan 5 och 6.

Nu tror ni kanske att Cecilia står längst fram i fören på en evakuerad Finlandsfärja.

Men detta ska bli vår nya arbetsplats.

Utsikt mot åklagarmyndigheten, sägs det.

På måndagkvällen var vi liksom på steg ett i inskolningen.

Herregud. Det närmar sig jul, det närmar sig Ernst.

Återigen ser jag Ernstsjukan gripa omkring sig i min omedelbara närhet. Och det är lite som med Johnny Depp; han skär genom generationerna (men missar den luftfickan jag bor i). Förra året var det Anna, Lina, Lena och Cecilia som hyllade barfotamannen med pekoralen.

Då – back in da days när jag var ung och oförstörd – trodde jag att alla var ironiska.
Till det gick upp för mig att dom menade allvar.
Det blev lite risig stämning en stund.

Men sen la vi det bakom oss. Tjejerna löste detta genom att ge mig en Ernsttröja i födelsedagspresent. Jag blev mycket rörd. Mest för att någon lagt sin tid, energi och tanke på att göra en tröja till mig.

Och nu känner jag hur det drar ihop sig till värsta Ernst-bonanzan igen.
Förra veckan kom en blossande Monica med Iphonen i hand. Hon hade just pratat med Ernst, han var så trevlig.

– Och så frågade han om vi hade snö i Stockholm! sa Monica.

Senare samma dag var det Chefen som var lyckligt varm om kinderna och kvittrade glatt. Hon hade just pratat med Ernst.

– Frågade han om vi hade snö i Stockholm? sa ja.

– Oooo, ja, sa Chefen.

Det bet inte riktigt på henne att jag försökte insinuera att han hade ett standardsätt att frälsa kvinnliga journalister telefonledes.

Han gör det kanske på ett väldigt personligt sätt, bara.

I lördags var det vinter här i Stockholm med omnejd.
Idag har gubben blivit en… tja, uggla, kanske. 

Jag hörde på väderleksrapporten på radion i morse
Men jag har redan glömt vad de sa.
Tänkte mest på hur det liksom har utvecklats en standard för väderprognoser.

Det är aldrig ”Och på lördag, mina vänner, kommer det snöa utav bara helskotta så fram med pulkor och överdragsbyxor för nu kör vi”.

Utan alltid: ”I Götaland och mellersta Svealand rör sig ett nederbördsområde blabla” och man måste tänka efter om man bor i mellesta Svealand eller  sveaste Götaland or what.

Och sen har man glömt om det var nederbörd eller uppehåll och framför allt om det var bra eller dåligt. 

Nu ska vi prata lite om mina existensiella problem: bristen på hårfärg.
Men den goda nyheten är att jag har löst problemet. Jag gick helt enkelt till frissan. För första gången på ett år. 

Egentligen skulle jag köpa en födelsedagspresent. Men så gick jag förbi en salong i ett nyöppnat köpcentrum. Klockan var nästan sex och jag tänkte att frågan är ändå fri.
Och dom hade inte bara tid att klippa utan också att tona!

– Äntligen något att göra! som frisörskan utbrast.

Hon var lite kortare än mig och bad mig hela tiden hasa ned i stolen.
Det var helt okej. Förutom att fotstödet liksom var i vägen för mina jättefötter.
Så jag satte dom under fotstödet, och kröp ihop halvliggande på sidan, medan hon klippte mig.

– Jag tar bort allt det gula, sa hon.

– Mmm, sa jag.

Sedan geggamojjan.

– Vi kan flytta till schampooneringen så kan du få massage samtidigt, sa frisörskan.

– Oj! tänkte jag.

Vid en av schampooneringsstationerna stod en kille böjd över handfatet och tvättade håret på sig själv.

– Har ni självservering? sa jag.

– Eller hur! skrattade frisörskan.

Själv fick jag dock sitta. Eller rättare sagt ligga. Återigen nedhasad så att nedre delen av ryggen inte hade kontakt med ryggstödet.

– Och så massage, sa frisörskan och tryckte på en knapp.

Det började mullra och efter ett tag upptäckte jag att ryggstödet rörde sig. Med tanke på sittställningen innebar det att jag med jämna mellanrum fick en smäll mellan skulderbladen så jag for framåt.
Däremellan vevade ryggstödet på i tomma intet.

Så nej, någon massage blev det inte.
Men världsproblemet med hårfärgen är löst! 

Man står alltid nånstans i en hackordning. Utan att veta och utan att bry sig.
Men ibland blir man lite varse när det till exempel släntrar förbi en pappersreporter och kallar oss för ”högprestigehörnet”. Och sedan vrider om kniven genom att FÖRTYDLIGA att det var ironi.

Sånt gör ont.
Som att rycka bort ett plåster.
Alltså pyttelite och jättekort.
I alla fall när man har roligaste jobbet ever.

Men ibland känner man att det liksom är dags för Wendela att träda fram i strålkastarljuset.
Och en morgon kommer TELEFONSAMTALET.
Från… TELEVISIONEN. 

– Tja, det Jon Torbiörnsson här nere på tv-redaktionen!

– Ja.. ehhh… hej!

– Jag skulle bara kolla en sak.

– Ja?

– Jag la en beställning på kaffe igår. Och jag ville bara kolla om den landat?

– Ehhh… Hur tänker du nu? Du kanske har ringt lite fel…

– Jaha, ursäkta, jag bad växeln att koppla mig till Wendela…

– Mmm. Personalmatsalen, ja. Men nu kom du till Wendelaredaktionen…

– Ska vi börja såna där röda armband?

– Ja, det gör vi.

– Jag har ett rosa också. För något slags mellanläge…

– Men vänta nu. Blått ska det väl vara! Det har jag sett på tv-reklamen för bindor…!