Idag hade Chefen kallat till något slags gruppövning.
De enda instruktionerna var att vi skulle infinna oss i en möteslokal en viss tid och medtaga papper och penna.
Vi råkar också veta att Chefen går en utbildning och i min kalender hade jag av någon anledning skrivit ”13.00 Pernilla-experiment”.

Cecilia var uppspelt som ett lejon.
Hon gillar sånt där som att falla bakåt, full av förtröstan att ens kollegor ska ta emot en.

– Du vet att jag har ont i armen, så om jag inte tar emot dig så vet du varför, sa jag.

– Men man väljer väl åt vilket håll man faller, inflikade Anna, alltid slagfärdig och klok som en uggla.

Fast lätt att säga för en som inte skulle vara med.
Men Cessan slapp falla och jag slapp ta emot. Vilket jag självklart hade gjort. Med risk för liv och arm. I alla fall efter dagens uppbyggliga övning.

Och nu kan man verkligen säga att det är rena dagiset här.
Barnen brukar ju höra till nyckelpigan eller fjärilen eller så.
Fast vi har tre andra djur. 

PS. Photo by Monk.