Detta är resultatet av att vi har så välutbildad arbetskraft.
Det säger min pappa.
Och för er som inte kan tolka bilden: det en kundvagn bestyckad med ett lås, en scanner-hållare och slutligen en liten platta där man kan sätta sin inköpslista.

Jag tror att listhållaren dök upp i våras nån gång.
Den skakade min värld lite lätt.
Jag gillar den inte.

Ändå är jag ju mitt i målgruppen: vansinnigt överarbetade förortskvinnor i sin absolut bästa ålder som verkligen behöver att storhandlingen går som på räls.
Vi som har fått nästan allt här i livet.
Vi som egentligen är jordklotets kanske största vinnare, so far, och som till och med inser det men inte har möjlighet att glädjas åt det.

Listhållaren gör det enkelt högst upp i näringskedjan och högst upp i behovstrappan.
Så på det sättet är den ju kanon.
OM det hade varit så att alla länkar och trappsteg var gedigna, helgjutna, klappade och klara och höll för att man går och står på dem.

Och det är väl det som är problemet att det känns som någon länk, något trappsteg mycket längre ned, darrar betänkligt.

Det är bra med innovation och entreprenörskap och tralalalala.
Jag hör vad det marknadsekonomiska mantrat säger.
Och jag håller med.
Och jag förstår att vi har utbildat oss så mycket i den här delen av världen att någon annan måste knyta våra mattor.
Och våra ingenjörer och andra snillen behöver ändå meningsfulla arbetsuppgifter.
Så att plastgjuterierna som levererar jox till företagen som leasar ut kundvagnarna till företaget som sätter upp kundparkeringar åt stormarknaderna kan blomstra.
It´s a win win win win win win win-situation.
Som råttan på repet och katten på råttan och… ja, till slut gick väl grisen? 

Jag vet, men det hade känts bättre om alla genier gick all in på att hitta bot på barncancer och att skapa ett samhälle där ingen får lust att spränga julhandlare i luften och annat som är i grunden viktigt.

Den där listhållaren kommer så jävla långt ned på min lista.

Dessutom glömmer jag ändå alltid inköpslistan hemma.