Inför julen pratas det mycket om fattiga.
Dom fattiga.
Dom vi inte känner.
Dom som inte köar för en Ipad.

Inget konstigt i det. Det är ett tillfälle för Majblomman, trots namnet, och andra organisationer att nå ut med sitt budskap.
Eftersom vi ändå går omkring med ömt samvete och mår lite illa av hur mycket pengar vi lägger på julklappar och på mat som inte ens är god. 

På radio hör jag en präst prata om nyfattigdom.

Jag vet vad nyrik betyder.
Det används om någon som hastigt och plötsligt blivit rik. Ofta genom egen drivkraft.
Och har vulgär smak.

Gamla pengar är tydligen fint, nya pengar är fult.
Vilket borde betyda att det är fint att födas med silversked i mun och ärva sitt välstånd – och fult att själv tjäna ihop sina pengar.

Fast det rimmar ju illa med fascinationen inför self made men & women.
Han eller hon som började med två tomma händer och slutade med ett imperium.

Och det rimmar illa med arbetslinjens Sverige.
Det ska väl vara fint att arbeta, om jag förstått struntpratet rätt.
Fast det kanske finns en skillnad på nyjobb och gammeljobb?
Man kanske ska ha ärvt sitt arbete för att det ska bli fint? 

Eller är det bara en fråga om smak. Man ska gilla exakt samma saker som alla andra rika och iaktta samma diskreta charm.

Och så kan man ju fråga sig om det är finare eller fulare att vara nyfattig än gammelfattig.

Fast jag har en känsla av att om man är fattig så har man ett annat problem.
Ett verkligt problem.