Nu hade jag tänkt komma med en målande beskrivning av hur jag igår trodde att jag var utsatt för dolda kameran – där knäcksmeten bytts ut mot super glue. Glödhet.
Hur det blev ett rött nät av stenhårda karamelltrådar i hela köket och hur en tesked stelnade fast i en form när jag sprang för att spola vatten på ett bränt finger.

Men sen läser jag Åsa. Åsa, Åsa, Åsa, så rätt du har.

Vi måste sluta julgnälla.
Och det var inte vackert när jag igår kämpade med den stelnande smeten och ropade: PRATA INTE MED MIG JUST NU!!!!

Men nu är det gjort.
Så jag behöver inte göra om det.
Precis som jag har slutat bygga riddarborgar i pepparkaksdeg eftersom det för några år sedan slutade med att jag och min vän bryskt körde ut sönerna ur köket.