Det hände en olycka hemma hos mig natten till igår. Jag har varit med förr och har fått veta vad man ska göra: man gör ingenting för man kan inget göra. Man väntar på att olyckan går över och hoppas att ingen dör på kuppen. Men jag blev rädd och ringde 112. De skickade en ambulans som kom och for.

Sedan vakade jag i mörkret. Skurade golven och vakade. Så trött så jag inte kunde sova.

Och igår låg jag framför tv:n i feberdimma och lät nyhetssändningarna bara rulla. Skölja bort jobbiga tankar om varats olidliga svårigheter. Ersätta dem med nya jobbiga tankar. Som att 200 svenskar är involverade i extrema rörelser. Att man blir ful av att inte sova. Till det senare hade jag kunna vara case. Journalister är ständigt på jakt efter case. Jag hade kunnat ringa till svt. Kom och filma mig när jag ligger här i gammal aftonbladet-t-shirt och svart mössa i ett hem som ser ut som kriget – utan sömn i ett dygn. Men kom innan de vackra barnen kommer hem, för då måste jag vara på topp igen. (Fast det var jag inte.)

Idag gick jag till jobbet. Jobbet ger mig pengar men framför allt ger det mig garanterat några skratt.