På Espresso House har dom kaffepojkar som frågar om man ska stanna kvar.
Det är en omskrivning för ”ätahärellertamed”.
En klassiker i ny lite mer förfinad version.

Och i fåtöljerna bredvid sitter män och konstaterar att det är ganska kul med den här ”pekskärmssurfningen”.
Men annars var det mycket som var bättre förr.
– När jag jobbade i Sollentuna nittiett till nittitre, då vetu, hade jag en chefssekreterare, lärde sig min handstil hyfsat, skrev ut allting. Allting, vetu. Sånt… finns inte längre! Finns inte längre, nä…

Sen kom Julia, jag tänkte inte mer på gubbsen, vi pratade om andra saker, tränings-ADHD som hon har men inte jag, sunda ADHD-människor tycker det är tråkigt att göra monotona saker, men jag jagar ett mentalt tillstånd av att inte veta att jag finns.
– Så att man inte tänker på att man springer… säger jag.
– Så att man inte tänker på att man ska dö… säger Julia.
– Så att man inte tänker på att man springer, att man ska dö, att man lever, säger jag.