Vi sitter mittemot varandra vid ett bord och äter. Vi dricker vin och öl.
Senare sitter vi mittemot varandra på höga stolar. Vi dricker vitt vin.
Vi pratar och pratar, pratar och frågar, vi är såna som både pratar och frågar, och som klassificerar vissa människor som såna som inte ställer frågor.
Vi pratar och skrattar, jättemycket, ganska fort.

Hela tiden finns det något där, något stort svart livsfarligt.
Som en isbjörn. Som ligger under bordet.
Vi vet att den finns där och vi vet att den kan och troligen kommer göra oss illa, på olika sätt.
Men inte ikväll.
Och ikväll ska vi låtsas att den inte finns.

Min kompis säger i början att det är fint med vänner som alltid alltid frågar, de vill ju bara väl, men ändå, det är så jobbigt.
Jag nickar, nu är den avhandlad för den här kvällen. Vi ska inte avhandla den mer. Vi ska inte väcka den.

Sedan nuddar vi ändå vid den några gånger innan kvällen är slut.
Böjer oss ned och pet, pet, där är den.
Sedan andas man konstigt nog ut, fortsätter att inte tänka på den.

Det är ett sätt att hantera isbjörnar.

Detta tänker jag på när jag läser om Marie Picasso. Jag vet egentligen inte vem Marie Picasso är. Hon kan sjunga och har en hund. Det är det enda jag tänker på när jag hör hennes namn.
Från och med igår kommer jag tyvärr också att tänka hjärntumör.

Den är gjord av sten som inte får ont i hjärtat för Marie Picasso.
Dessutom är det läskigt med isbjörnar på löpsedlarna.
Sånt får andra isbjörnar att vakna till och röra på sig.
Men det är bra att människor orkar och vågar berätta.

Det är också ett sätt att hantera isbjörnar.