Vi sitter mittemot varandra vid ett bord och äter. Vi dricker vin och öl.
Senare sitter vi mittemot varandra på höga stolar. Vi dricker vitt vin.
Vi pratar och pratar, pratar och frågar, vi är såna som både pratar och frågar, och som klassificerar vissa människor som såna som inte ställer frågor.
Vi pratar och skrattar, jättemycket, ganska fort.

Hela tiden finns det något där, något stort svart livsfarligt.
Som en isbjörn. Som ligger under bordet.
Vi vet att den finns där och vi vet att den kan och troligen kommer göra oss illa, på olika sätt.
Men inte ikväll.
Och ikväll ska vi låtsas att den inte finns.

Min kompis säger i början att det är fint med vänner som alltid alltid frågar, de vill ju bara väl, men ändå, det är så jobbigt.
Jag nickar, nu är den avhandlad för den här kvällen. Vi ska inte avhandla den mer. Vi ska inte väcka den.

Sedan nuddar vi ändå vid den några gånger innan kvällen är slut.
Böjer oss ned och pet, pet, där är den.
Sedan andas man konstigt nog ut, fortsätter att inte tänka på den.

Det är ett sätt att hantera isbjörnar.

Detta tänker jag på när jag läser om Marie Picasso. Jag vet egentligen inte vem Marie Picasso är. Hon kan sjunga och har en hund. Det är det enda jag tänker på när jag hör hennes namn.
Från och med igår kommer jag tyvärr också att tänka hjärntumör.

Den är gjord av sten som inte får ont i hjärtat för Marie Picasso.
Dessutom är det läskigt med isbjörnar på löpsedlarna.
Sånt får andra isbjörnar att vakna till och röra på sig.
Men det är bra att människor orkar och vågar berätta.

Det är också ett sätt att hantera isbjörnar. 

Jag var på teater igår. TeAAAAAter. Det var sex år sedan sist. Dom pratar ju så onaturligt. Ja, jag vet, att man inte får säga så. Men jag gillar när folk är tysta och rör sig. Det blir dans. Eller pantomim, fast det gillar jag inte.

I alla fall. Jag utnyttjade en god vän. Jag gav henne i present att hon fick ta med sig mig på teater. Vilken present egentligen! Mer ett straff. Men hon tog emot sitt straff med glädje. Det passade väldigt bra dessutom, eftersom vi båda är i förnekelsefasen av medelåldern.
Vi måste ju vänja oss. Det är ju kvinnor i acceptansfasen av medelåldern som bär upp kulturlivet i Sverige.

Vi satt på första raden.

– Men gud, ta ned fötterna! Gerhard Hoberstofer kan ju snubbla, sa jag.

I pausen dricker man vin. Trots att vi trängde oss förbi acceptansmänniskorna hann vi inte hälla i oss vinet. Så vi tog med oss glasen in.

– Men gud, ta ned glaset, Lennart Jähkel kan ju spilla ut det! sa S. 

Sedan hängde vi på samma krog som ensemblen. S gillar in te sär skriv ningar. Honkörutanmellanrum.

– Sexroller söker en författare måste det ju vara. Vi kanske får skriva om pjäsen, sa S.

Till slut kom vi hem.
Det är kanske inte många som vet det, men kulturtanterna drar ett tungt lass.
Vi är väldigt trötta idag.

Förresten pjäsen. Den var kanon. Jag blev lite kär i Josefine Ljungman och Niklas Hjulström. Jag grät när ensemblen tackade för applåderna. Den får fem fötter av fem möjliga. På sant.

Vi hetsdrack två glas var under kristallkronorna.
Fort in, fort ut.
Så ska ett all time high firas.
Inga konstigheter.

– Alltså på 90-talet, då var det en sån där tårgasperiod, minns ni det? – Ja, det pratades om tårgas, åkte finlandsbåt, man fick tårgas i ögonen, fan va det gjorde ont. – Men sen försvann det liksom. – Undra vad det är som gäller nu…?

Någon bloggare undrade nyligen vad Wendela skulle ”göra åt” de här annonserna.

Ja, vi har också undrat.
Vad vi har med saken att göra.
Och om vår makt verkligen är så stor som bloggaren verkar tro.

Det är jätteroligt att folk tror det. Hedrande.
Men jag vet inte om ni är med mig nu, men jag känner något av ett knogjärn i den smekningen.
Bloggaren ifråga gillar nog inte Wendela.
Han ville mer säga ”HA-HA, kolla här, långnäsa, snart kommer dessa kvinnoförlöjligande annonser att valsa runt och ni kan säga vad ni vill”.

Och det är intressant att han ser det så.
Att han ser annonserna som förlöjligande av en grupp människor.
Att han sedan tycker det är roligt att förlöjliga andra människor som troligen inte gjort honom något ont, det säger ju mer om honom än om Wendela eller Pontus Kåmark.

Men, nu tar jag mig friheten att å Wendelas vägnar göra något åt detta.
Jag ska säga något om annonserna – bäva månde betchic.

Jag säger:  Här ser man ett tydligt exempel på att det kräver sin kvinna, det här att bära upp silverlockar, handväska och läppstift. Och jag känner att Kåmark är inte riktigt där. Men – close shave.

Dagens fråga igår:
Är det för mycket meningslösa statusuppdateringar på Facebook?
Ja 89 %
Nej 11 %

Nu undrar jag: vad är en meningsfull statusuppdatering?
Och vad en meningslös?

Det finns några huvudkategorier av statusar:
 
TV-program. Särskilt på kvällar hojtar folk om tv-program de tittar på. Mening med detta? Tja, sitter man och tittar på samma program och saknar någon att realtidskommentera det hela med så är det väl kul eller till och med meningsfullt. 

Väder. Man slipper masa sig ur sängen och dra upp rullgardinen. Eventuellt meningsfullt.

Personliga telegram. Barnafödslar, husköp, jobbyten etc – rena nyheter ur ens personliga liv. Måste väl anses meningsfulla – men jag kanske är gammalmodig för jag tycker det blir sorgligt när dödsfall annonseras på FB. Sorgligt i dubbel bemärkelse. Klart meningsfullt.

Mitt intressanta sociala liv. Folk som skriver i sin status ”Tack finaste @pelle och @pella för fint sällskap och bästa middagen” har tydligen inte upptäckt att man kan skicka personligt meddelande till Pelle och Pella. Men å andra sidan visar de ju elegant upp en sida av sig själva som de vill visa. Klart meningsfullt..

Uppmärksamhetstörst. Goes without saying. Den största kategorin på FB och egentligen kan man väl lägga in hela klabbet under den här punkten. Och om det nu är så att vi bara är sorgliga skepnader i jakt på uppmärksamhet och bekräftelse so be it. 

Och så höll jag ju på att glömma: Träningsstatusar. Kanske dom mest irriterande och egentligen mest meningslösa av alla. Men de enda som intresserar mig. I alla fall när jag har tränat. Haha.

Det kom ett alla-mejl nyss:

Du som haft någon sorts geyserliknande tramtömning på herrtoan (plan 7 vid Sportbladet ) kan ju gå dit och spola och göra rent efter dig.

Thanks for sharing, säger vi. Men exakt hur tänkte du nu? Att någon ska resa sig upp, kanske från ett kollegialt snack över skrivbordet, eller från ett möte med chefen: ”Vänta, jag ska bara gå och skura bort lite bajsrester efter mig.”

Eller?

Hur känns detta: jag ska börja gå på ett gym som har en wordpress-blogg som hemsida?
Ett gym som skickar ett mejl till mig och loggan ligger liksom över deras adress.

Jag vet inte heller vad jag ska göra på gymmet eftersom jag inte får gå dit lunchtid och det är (nästan) bara lunchtid som de har olika såna där pass där.
Ni vet, pass.
Sånt som tjejer går på.
Step up med eller utan bräda.
Med eller utan frigörande afrikanska dansinslag.
Pump. Core. Base. Younameit.

Dessutom, de andra människor jag ryktesvägen hört går där har antingen grov västkustdialekt eller så är dom Jim som säger att han kattsimmar.

Nåja. Det kanske finns ett löpband över för en göteborgare till.
På nån fakirtid. Typ kvart över soluppgång. 

Idag gick vi på upptäcksfärd i World Trade Center.
Målet var en caffe latte åt Jenny och inte vilken jävla caffe latte som helst, det ska vara med lättmjölk (eller var det utan, jag minns ej).
– Men du får inte ta bild på mig i den här jackan och den här kombon, sa Jenny i rulltrappan. 
Anna bara skrattade.
Sedan föreslog jag att hon skulle följa med mig på Medborgarskolans kurs Parkour light 40+.
– Vad ska man göra då, kliva över en stol?
– Nja, typ åka upp för en rulltrappa. Du och jag är ju de enda som är över 40.
– Ja, så är det kanske, sa Anna. 

På Espresso House har dom kaffepojkar som frågar om man ska stanna kvar.
Det är en omskrivning för ”ätahärellertamed”.
En klassiker i ny lite mer förfinad version.

Och i fåtöljerna bredvid sitter män och konstaterar att det är ganska kul med den här ”pekskärmssurfningen”.
Men annars var det mycket som var bättre förr.
– När jag jobbade i Sollentuna nittiett till nittitre, då vetu, hade jag en chefssekreterare, lärde sig min handstil hyfsat, skrev ut allting. Allting, vetu. Sånt… finns inte längre! Finns inte längre, nä…

Sen kom Julia, jag tänkte inte mer på gubbsen, vi pratade om andra saker, tränings-ADHD som hon har men inte jag, sunda ADHD-människor tycker det är tråkigt att göra monotona saker, men jag jagar ett mentalt tillstånd av att inte veta att jag finns.
– Så att man inte tänker på att man springer… säger jag.
– Så att man inte tänker på att man ska dö… säger Julia.
– Så att man inte tänker på att man springer, att man ska dö, att man lever, säger jag.

Jag har fått ett mejl som gör mig lite frågande. Det framgår inte av sexmejlet om skribenten tycker det var skönt eller inte så jag vet inte om jag ska tillfredsställa mig själv. Eller hugga tag i första bästa manliga kollega. Eller kvinnliga. Eller vad som helst.

Jag får nog mejla halvfiguren och be honom klargöra några saker.

PS. Jag skojar bara. Men jag är inte säker på att Halfbacks som skrev mejlet skojar. Han hade läst den här artikeln.