Idag blev jag uppringd av en man som hade läst lördagens artikel om näthatet.

Mannen i luren säger:
– Dom som du har intervjuat påstår att kvinnor är särskilt utsatta för näthat.
– Ja, säger jag.
– Det är inte sant, säger mannen i luren.
– Säger vem? säger jag.
– Säger jag, säger mannen i luren.

Sedan säger han:
– Jag var inne på en blogg och där hade en av dem du har intervjuat skrivit en väldigt otrevlig kommentar, hånade bloggaren, skrev LOL och så. Är du medveten om det?!
– Nej. Men bara för att jag har intervjuat en person så är inte jag ansvarig för allt den personen skriver på nätet, säger jag i en onödigt otrevlig ton. 

Så där håller vi på. Egentligen hade jag velat lyssna på honom. Och förstå. För jag tror att han hade kunnat ha en poäng. Men har tar mig på fel sätt, är för aggressiv, ringer mig före lunch etc… och jag svarar genom att bemöta detaljer i hans resonemang och vägra se den eventuella helheten.

När han sedan säger att en av dem jag intervjuat är en obehaglig typ  – ”det ser man ju när man ser honom på bild” – så känner jag att han mer börjar bekräfta vår tes.

Så vi lägger på.
– Trevlig helg, säger han ampert.
– Tack detsamma, säger jag och tänker att det var en jävla lång framförhållning.