Jag var på teater igår. TeAAAAAter. Det var sex år sedan sist. Dom pratar ju så onaturligt. Ja, jag vet, att man inte får säga så. Men jag gillar när folk är tysta och rör sig. Det blir dans. Eller pantomim, fast det gillar jag inte.

I alla fall. Jag utnyttjade en god vän. Jag gav henne i present att hon fick ta med sig mig på teater. Vilken present egentligen! Mer ett straff. Men hon tog emot sitt straff med glädje. Det passade väldigt bra dessutom, eftersom vi båda är i förnekelsefasen av medelåldern.
Vi måste ju vänja oss. Det är ju kvinnor i acceptansfasen av medelåldern som bär upp kulturlivet i Sverige.

Vi satt på första raden.

– Men gud, ta ned fötterna! Gerhard Hoberstofer kan ju snubbla, sa jag.

I pausen dricker man vin. Trots att vi trängde oss förbi acceptansmänniskorna hann vi inte hälla i oss vinet. Så vi tog med oss glasen in.

– Men gud, ta ned glaset, Lennart Jähkel kan ju spilla ut det! sa S. 

Sedan hängde vi på samma krog som ensemblen. S gillar in te sär skriv ningar. Honkörutanmellanrum.

– Sexroller söker en författare måste det ju vara. Vi kanske får skriva om pjäsen, sa S.

Till slut kom vi hem.
Det är kanske inte många som vet det, men kulturtanterna drar ett tungt lass.
Vi är väldigt trötta idag.

Förresten pjäsen. Den var kanon. Jag blev lite kär i Josefine Ljungman och Niklas Hjulström. Jag grät när ensemblen tackade för applåderna. Den får fem fötter av fem möjliga. På sant.