Apropå det här med guldslantarna i förra inlägget.
J var i något slags euforiskt tillstånd efter att ha träffat Ranelid.
Han hade sprungit runt och letat efter sin gåspenna för att kunna skriva en autograf på gammalt pergament åt J:s autografsamlande polare.

Och ibland känns det som att man faktiskt blir klokare ju äldre man blir.
Men samtidigt verkar det finnas lite dolda trösklar i livet som man kliver över och sedan är marken man går på förändrad och det märker man inte för att man är inte medveten om att man smugit över en tröskel.

Efter Ernst Kirchsteiger-debaclet förra eller förrförra året insåg jag att jag ibland går omkring och tror att folk är ironiska medan dom inte är det.
Någonting hade ändrats utan att jag hade märkt det. 
Och ibland kan saker gå hela varvet runt – också utan att jag märker det. 

Så nu undrar jag vad Ranelid-vurmen är: ironi eller vanlig hederlig starstruckness…?

Eller starstruckma, kanske det heter nuförtin…