Wendelabloggarna har flyttat isär, kan man säga.
Numera bloggas det bland annat här.

Jag googlade lite och insåg att frasen ”All good things must come to an end” kan vara det vanligaste sättet att avsluta en blogg. 
Och det passar ju bra.

Jag googlade lite till och kom fram till att detta är ett gammalt talesätt, men att det där ’good’ klämts in av nån sentida pessimist.
För det är inte bara bra saker som tar slut. 
Och då passar det ännu bättre. 

För nu slutar den här bloggen.
Det fanns helt enkelt inga reasons to be kvar.
Jag ska använda min kraft till bot (av vissa saker) och bättring (av andra saker).
Kanske börjar jag snart blogga nånannanstans igen, på ett annat sätt.
(Och ni som på fyllan har erbjudit mig att blogga ihop med mig, nu är kanske tiden för er att träda fram, om ni menade allvar, or forever remain silent, HAHAHAHA.)

Och så måste jag sluta med två sayings som i alla fall får mig att skratta:

1. Blogghataren: – Vad är det man säger, man saknar inte kossan förrän båset är tomt.

2. Sexåriga dottern härom morgonen när jag försovit mig: – Mamma, om dina kompisar på jobbet väntar på dig, då kan du säga så här till dom, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Idag köpte jag rosor. Tre buntar på Hötorget. Behövde inte ens pruta. Han drog av några tior för att jag var dagens första kund.
Fast det ska man inte dra några växlar på. Det är ju omvända lockpriser som gäller bland månglarna på Hötorget.

På Sergels torg stod några och skrattade åt en lösgom som låg på marken.
På Gamla Brogatan mötte jag en man som gick med en Löwenbräu burk på huvudet.
Inga konstigheter.
Det är inte ens konstigt att stirra för att se om ölburken är fastsatt med häftmassa på flinten.
Det är liksom också okej.

Rosorna var för övrigt till ingen.
Dom ska vara med på bild på lördag.
Då kommer de vara kända från media.
Kom ihåg var ni såg dem först.

Alltså stockholmare. Det är menniskor som säger ”Djursan” och tror att man ska veta att det är finförort och inte dit färjan går.
Det var en chock att komma hit från Göteborg där vi behandlar våra stadsdelar med respekt och lägger oss vinn om att vara skojiga när vi skämtar.

Stockholmare – även inflyttade – säger också att de åker på Grankan när de åker till Gran Canaria. Och där är Chefen just nu. Även om just hon kanske inte sa Grankan men det sa vi.

Här är några sköna sthlm-stadsdelar som ni kan svänga er med när ni kliver av tåget från bonnalandet.

Djursan – Djursholm
Blackan – Blackeberg
Jakan – Jakobsberg
Aba (eller Abris) – Abrahamsberg
Horan – Hornstull 
Trånkan – Trångsund 

Apropå det här med guldslantarna i förra inlägget.
J var i något slags euforiskt tillstånd efter att ha träffat Ranelid.
Han hade sprungit runt och letat efter sin gåspenna för att kunna skriva en autograf på gammalt pergament åt J:s autografsamlande polare.

Och ibland känns det som att man faktiskt blir klokare ju äldre man blir.
Men samtidigt verkar det finnas lite dolda trösklar i livet som man kliver över och sedan är marken man går på förändrad och det märker man inte för att man är inte medveten om att man smugit över en tröskel.

Efter Ernst Kirchsteiger-debaclet förra eller förrförra året insåg jag att jag ibland går omkring och tror att folk är ironiska medan dom inte är det.
Någonting hade ändrats utan att jag hade märkt det. 
Och ibland kan saker gå hela varvet runt – också utan att jag märker det. 

Så nu undrar jag vad Ranelid-vurmen är: ironi eller vanlig hederlig starstruckness…?

Eller starstruckma, kanske det heter nuförtin…

Här betalar jag igen en skuld. Med den nya valutan som gäller i hela Schibstedhuset.
Tyvärr råkade en av slantarna vända på sig så att Blocket-loggan blev synlig.
Så jag fick hosta upp lite SEK också.

Alltså va? Här har man ropat hej, kastat in handduken och långkalsonger och underställen och grävt ned snöskyffeln.
Och möts av detta.
Vilken överraskning.
Vad glad man blir! 

Det låter knasigt att cykla i grupp utan vinden i håret. Som torrsim eller luftgitarr.
Cecilia lät sig ändå övertalas. 
Så vi begick premiär på nya gymmet. Dit vi bara får gå vissa utvalda tider. 
– De vill väl inte att deras andra gäster ska se oss. 
– Vi är kanske inte tillräckligt snygga. 
– Det är kanske det medel betyder. Medelful. 
– Men nu ska vi gå på intensiv. 
– Ånej!
– Men imorgon kommer vi vara intensivsnygga. 
Sen torrcyklade vi så svetten rann. 
– Du, sa Cecilia, jag tänker på den där hemska notisen, om att barn skrattar jättemånga gånger om dan och vuxna bara några få gånger… men visst måste vi ha skrattat minst 15 gånger idag!?
Mmm. Det tål att räknas på. 

Inför medelfula passet fotograferar vi oss. Kanske kan vi levla efter att ha spunnit loss…

Blogghataren är tillbaka. Äntligen. Äntligen!
Han vet liksom ingenting.
– Gå ut och köp en låda och kom tillbaka så äter vi ihop, säger jag.
– Vadå låda? På Bauhaus eller?
– Nä. Sån här, som jag har köpt på Seven Eleven till exempel.
Sedan ringer han från hissen.
– Gå till kaosrummet så kommer jag dit, säger jag.
– Var ligger det?
– Jag möter dig utanför hissarna.
Sedan sitter vi och äter i lunchmatsalen. Blogghataren är ohejdat positiv.
Det är rent och snyggt och mycket folk, i början i alla fall.
Blogghataren gillar rent och snyggt och folk, i alla fall somliga.
När han har ätit klart ringer telefonen.
– Va, möte? Nä, det går inte, sitter här och äter… Långkok, vettu…
Sedan lägger han på.
– Var ligger Spanien?
– Ingen aning, säger jag.
Sen ska han gå och träffa sin chef.
– Första gången på tre månader, säger han.
– Kramas ni då?
– Äh!
– Sån där björnkram? Eller tar ni i hand så där grovt med stora gester och dunkar varann i ryggen?
– Äh.
Sen följer jag honom till Spanien. Det visar sig ligga på plan 5. 

Dagens största skämt: en person som grundat nätverket ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” har skrivit en debattartikel.

Hur hjälper då hon andra kvinnor?

Genom att tala om för oss att vi borde klä oss som kvinnor.

Come again?

Jo, vi borde klä oss som kvinnor. Jeans och tischa är bara ”konstant ängslighet” och ”rädsla att vara den man är”.

Och vem är vi då?

Jo, det vet debattören också. Vi är alla egentligen Anne Ramberg i Advokatsamfundet och borde därför klä oss som henne.

Now that´s what I call individuell frihet.