Idag hade Chefen kallat till något slags gruppövning.
De enda instruktionerna var att vi skulle infinna oss i en möteslokal en viss tid och medtaga papper och penna.
Vi råkar också veta att Chefen går en utbildning och i min kalender hade jag av någon anledning skrivit ”13.00 Pernilla-experiment”.

Cecilia var uppspelt som ett lejon.
Hon gillar sånt där som att falla bakåt, full av förtröstan att ens kollegor ska ta emot en.

– Du vet att jag har ont i armen, så om jag inte tar emot dig så vet du varför, sa jag.

– Men man väljer väl åt vilket håll man faller, inflikade Anna, alltid slagfärdig och klok som en uggla.

Fast lätt att säga för en som inte skulle vara med.
Men Cessan slapp falla och jag slapp ta emot. Vilket jag självklart hade gjort. Med risk för liv och arm. I alla fall efter dagens uppbyggliga övning.

Och nu kan man verkligen säga att det är rena dagiset här.
Barnen brukar ju höra till nyckelpigan eller fjärilen eller så.
Fast vi har tre andra djur. 

PS. Photo by Monk.

Förra året var Fredagsmys-låten något av ett soundtrack för Wendelaredaktionen.
Men det är nya tider, nya människor och nya låtar.
Idag har jag utsett Ebony & Ivory till vårt soundtrack.
Det finns självklart en långsökt förklaring. Som jag inte orkar dra.
Men helst ska det uttalas som när Mysia härmar när jag på göteborgska försöker säga det på norska…

– Vi får se vad Lina säger när hon kommer tillbaka, säger Anna.
– Hoppas hon säger nej, säger Cecilia.

Hm. Ja. Men man måste ju ändå byta då och då.

In the meantime: We all know that people are the same wherever you go.

Nej, vet ni vad. Biggest Loser. Ni har säkert slutat titta på det. Men jag som är så efter har just börjat.

Först satt jag och iakttog vilken usel person jag är som känner mig så jävla nöjd med att jag är normalviktig och orkar springa lite då och då.

Sedan började jag beundra de här kämparna. De är helt fantastiska och beundrandsvärda på alla möjliga sätt. Vilken viljestyrka, vilka kämpasegrar.
Man blir tårögd och gläds med varenda kilo som dom kämpar bort.
Någon som bedrift har jag aldrig gjort. Inte i närheten. Två egenhändigt födda barn är väl det enda jag kan skryta med, men det gör mig inte ett dugg unik.

Men det är ändå nånting stolligt med hela Biggest Loser.

Det är brösttonerna. Hur de vänder sig till hela AMERICA och med lite så där frireligiöst darr på stämman lovar att bli en bättre människa.
Vilket betyder att man tar upp mindre plats på jordens yta, tydligen.

Men det som är en personlig bedrift kanske inte är värt riktigt samma cymbaler och trumpeter som att Obama lyckas bli president of The United States of America. Som när Sydafrika höll sina första demokratiska val på 1990-talet. Eller när kvinnor fick rösträtt i Sverige för inte ens hundra år sedan.

Nej, jag måste sluta titta.
Sluta heja på en tjockis i en bantningstävling och göra något vettigt av livet istället.

Och där kom vi fram till själva poängen: igår var jag ute och sprang i snökanonen.
Sju kilometer.
Heja mig. 

Men jag skulle inte låta mitt större barn sitta på golvet på en offentlig toalett och leka medan jag byter blöja på det mindre.

Usch. 

Är man nödig svettas man numera om huvudet.
Såvida man inte har randigt gips på ena benen.
Bär man klänning blir man lite kobent. 

Jag skulle bara gå tre steg och hämta två pappmuggar med kaffe.
Med en hårmån hann en okänd dam före.
Och jag väntade snällt på min tur.
Tills jag insåg att damen tänkte ta kaffe till halva personalmatsalen. Det kom till och med två medhjälpare och hjälpte henne att langa ut kaffe.

Ett oskick om ni frågar mig. För man behöver inte vara matematiker som jag för att räkna ut att det inte skulle räcka till Cavalli och mig.

Så jag började någon slags uppvisning, tonsatt av höga suckar, för att påkalla uppmärksamhet.
Men det hjälpte inte.

– Vilket kroppsspråk! hojtade Cavalli varpå hon tog muggarna och gick resolut fram, tog kaffe och kom tillbaka.

Ah, så ska en kaffemugg fyllas. 

Vad kollar alla på? Nån från Svenskan visar sig på styva linan och går ut på den ofärdiga balkongen. 

Och vet ni vad det roligaste av allt är. Jo, att ryktet säger att Svenskan-folket inte gillar att vi Aftonbladare ska sitta ovanför dem i hierark… jag menar huset.

Jag vet inte om det är helt sant. Men en sak är säker. Det blev plötsligt väldigt roligt att vi sitter på plan 7 och 8 och dom på plan 5 och 6.

Nu tror ni kanske att Cecilia står längst fram i fören på en evakuerad Finlandsfärja.

Men detta ska bli vår nya arbetsplats.

Utsikt mot åklagarmyndigheten, sägs det.

På måndagkvällen var vi liksom på steg ett i inskolningen.

Herregud. Det närmar sig jul, det närmar sig Ernst.

Återigen ser jag Ernstsjukan gripa omkring sig i min omedelbara närhet. Och det är lite som med Johnny Depp; han skär genom generationerna (men missar den luftfickan jag bor i). Förra året var det Anna, Lina, Lena och Cecilia som hyllade barfotamannen med pekoralen.

Då – back in da days när jag var ung och oförstörd – trodde jag att alla var ironiska.
Till det gick upp för mig att dom menade allvar.
Det blev lite risig stämning en stund.

Men sen la vi det bakom oss. Tjejerna löste detta genom att ge mig en Ernsttröja i födelsedagspresent. Jag blev mycket rörd. Mest för att någon lagt sin tid, energi och tanke på att göra en tröja till mig.

Och nu känner jag hur det drar ihop sig till värsta Ernst-bonanzan igen.
Förra veckan kom en blossande Monica med Iphonen i hand. Hon hade just pratat med Ernst, han var så trevlig.

– Och så frågade han om vi hade snö i Stockholm! sa Monica.

Senare samma dag var det Chefen som var lyckligt varm om kinderna och kvittrade glatt. Hon hade just pratat med Ernst.

– Frågade han om vi hade snö i Stockholm? sa ja.

– Oooo, ja, sa Chefen.

Det bet inte riktigt på henne att jag försökte insinuera att han hade ett standardsätt att frälsa kvinnliga journalister telefonledes.

Han gör det kanske på ett väldigt personligt sätt, bara.

I lördags var det vinter här i Stockholm med omnejd.
Idag har gubben blivit en… tja, uggla, kanske. 

Jag hörde på väderleksrapporten på radion i morse
Men jag har redan glömt vad de sa.
Tänkte mest på hur det liksom har utvecklats en standard för väderprognoser.

Det är aldrig ”Och på lördag, mina vänner, kommer det snöa utav bara helskotta så fram med pulkor och överdragsbyxor för nu kör vi”.

Utan alltid: ”I Götaland och mellersta Svealand rör sig ett nederbördsområde blabla” och man måste tänka efter om man bor i mellesta Svealand eller  sveaste Götaland or what.

Och sen har man glömt om det var nederbörd eller uppehåll och framför allt om det var bra eller dåligt.