Att alltid lägga undan morgontidningarnas svulstiga bostadsbilagor har blivit ett sätt att leva.

Det är varken ointresse, avundsjuka eller brist på humor.

Bara ett sätt att behålla frukosten.

– Visst är det bra med alla som viker ut sig, Sara!

– Ja, gud ja.

– Alla är ju individer och väljer själva och är det verkligen så att de vill näcka på ett tidningsomslag och visa tuttarna så tycker jag att det är bra att de får chansen att göra det!

 – Och så finns det så många olika bröst. Dom är individer där också.

– Just det. Fast sen att alla väljer exakta samma lika plastbröst det är ju också bra.

Nä. Vi har inte gått bananas här. Vi bara retar Bok-Cessan som måste spara rösten och följaktligen bara kan lyssna. Hon har… varit på en karaokebar i helgen. Eller nåt.

Det var Kajsa Ekis Ekman som föreslog att vi skulle ses på kaféet Hängmattan på Södermannagatan (Stockholm).
När jag kom in kände jag att det var samma stajl som Hängmattan i Göteborg back in the real old days.
Så old days att det inte hette Hängmattan utan Trenchtown, men bytte nog namn efter ett tag.

Nåja. Det var ”emancipate yourself from mental slavery” och Che Guevara på väggarna. Ekis pratade spanska (eller portugisiska, hon visste inte så noga) med killen bakom disken. Allt kändes fint men lite ostockholmskt.
Lite göteborgsanda, tänkte jag.

Tills jag såg skylten:

Fint som snus, Sööööder.

MEN. Det finns alltid ett men. Jag har nämligen andra indicier. I radion i morse hade man läst en intervju med Håkan Hellström, Pride of Gothenburg, och han hyllade Stockholm och särskilt Söder.

Men det föll inte i god jord. För Mange Schmidt mindes minsann hur det hade låtit när Håkan efter en tid i den konungeliga huvudstaden tog sitt pick och pack och flyttade hem till Göteborg. Så nu skulle inte Håkan komma här och komma och tro att stockholmarna skulle ta emot honom med öppna armar. För den som en gång vänt Stockholm ryggen finns ingen återvändo.

Nu när jag wikipediar Schmidt ser jag dock att mannen bor i Vasastan. So what´s my point?

Jo. Sööööder. Det är bra. Ändå.

Så bra så ni får se en bild när Mölnlycke-Magnus plåtar Ekis.

Det här med självbild är ju inte helt lätt.
Och då tänker jag inte på det faktum att jag på allvar kollar upp min stadsdel i listorna över de som tjänar mest – och är under 30 år. Till min förvåning är det Bojan Djordic som toppar listan – tills jag kommer på att jag varken är under 30 eller har nån astronomisk lön.
Men nice try, om ni frågar mig. 

Jag tänkte mer på det här vem man hör ihop med.

När man är gravid förstår man inte varför utsjasade kvinnor på promenad med en ungskock ler i samförstånd mot en. Jag har ju inget gemensamt med dem.

När man själv har små barn förstår man inte varför gravida inte ler tillbaka i samförstånd. Jag vet ju precis hur allt är – och kommer bli.

När man har stora barn händer det att småbarnsföräldrar frågar hur det var när mina barn var små. ”Eller fanns inte datorer då…?”

När man sitter på föräldramöte och de andra föräldrarna vill att vi ska ha gemensamma regler för om barnen får sminka sig och vilken tid de ska vara hemma, så vill man ju inte alls ha med de här människorna att göra, utan bara springa hem och leka med Lego.

Tills det långsamt sjunker in att nästa år börjar den förstfödde på högstadiet.

Äsch, nu grillad fläskytter. 

Jenny på besök. Plätten låg och sov i vagnen.

– Jag är instängd i en bur av Göteborgshumor! Det kan du skriva i bloggen.

Säger Chefen innan hon går upp för att ställa sig på löpbandet. Eller springa, hoppas jag.

Anledningen till detta hätska utbrott mot den förfinade humorn var att mina kollegor började berätta Kalle Anka-vitsar. Ja, ni vet, dom längst ned på sidorna.

Sedan försåg hon mig med en post it-lapp. Som jag inte är riktigt färdig med analysen av.

… Libanesen!

Man måste ju gilla ett ställe som möblerar om för att göra plats för oss. Och det är möjligt att jag har knäck in da lurs, man får väl det vid 40, men jag tyckte precis att dom tilltalade Mysia som Halloumiprinsessan.

Egentligen är vi inne på en smal franskfeministisk tråd.

– Är du KÄR i Simon Bank? säger M plötsligt.

Den där andre chefen, som vi överrumplat i rökburen, hummar besvärat.

– Men är du KÄR i Simon Bank? Så som jag kan bli kär i Johnny Depp när jag ser honom på tv? framhärdar M.

– Njae… Det vet jag inte, hummar den där andre chefen.

– Nej men säg som jag är kär i M.I.A. då? Det verkar som alla killar är kära i Simon Bank, säger M.

Vi drar slutsatsen att den där andre chefen nog inte är kär i Simon Bank. Som ett lysande undantag, då.

Vet ni vad, idag körde jag mot körriktningen i en rondell.

Jaha, säger ni.

Typiskt tjejer, säger ni. Kan inte köra bil.

Jo, jag vet. Så säger ni. Eller tänker. Och nu när jag avslöjar att jag kört mot körriktningen i en rondell känner ni liksom vattnet rinna till i kvarnen.

Men hey, hey, hold your horses.

Det var bara ett exempel på min problemlösningsförmåga i trafiken. Det stod nämligen en bussjävel i rondellen i Årsta. Den stod där medan Hanna, MArtina och Kodjo pladdrade i radion. Dom la på en låt (vadå la på, använder dom vinyl på SR?). Annika Norlin sjöng och hon slutade sjunga och bussen bara stod där och som en följd av det stod alla bilarna bara där.

Jag stängde av radion, vevade ned rutan (vadå vevade, jag har väl elhissar!) och frågade en fotgängare vad det är som händer.

– Det är något pucko som muckar med busschauffören, sa fotgängaren.

Och då satte jag på radion, la in ettan (nej, jag har inte automatväxel), svängde vänster och gled igenom rondellen åt fel hål. Fast åt rätt håll, samtidigt, om ni fattar.

Jag hade tänkt på det där i säkert fem minuter. Hur det skulle kännas. Som att man har funderat på hur det känns att göra vissa saker man inte får göra. Och tänkt att det kommer kännas udda. Busigt. Kanske fantastiskt. Och galet.

Och jag hann tänka att det här skulle jag berätta när jag kom till jobbet. Och sedan på kvällen när jag kom hem.

Men när jag kom till jobbet hade jag redan glömt det. Ändå till nu. Så nu kan jag berätta hur det kändes.

Och så här kändes det: inget speciellt.

Nej, det är inte burrets dag.
Inte heller Edlings dag. Eller förresten det kanske det är, alla dagar kanske är hans, vad vet jag?

Det är förstås Kanelbullens dag och som de etablerade traditionernas försvarare högtidlighåller Aftonbladet detta med att placera ut kanelbullar lite här och var.

Jag förstår att detta är en del av bagerilobbyns verk och bagerilobbyn är den enda lobbyverksamheten jag stöttar helhjärtat och okritiskt.

Men ärligt talat, vem bakar kanelbullar nuförtiden? Alla gör ju bara kladdkakor för vi är för STRESSADE för att hålla på med jäsdegar och skit. Och frågar ni mig så är detta en av orsakerna till fetmaepidemin för kanelbullar blir man inte fet av, det kan hela min släkt intyga. Men kladdkaka! Där sätter du i dig ett halvt hekto smör utan att blinka. Och socker to go with that.

Men med tanke på att det bara bakas kladdkakor, kanske dags att inför en sådan dag istället.
Vi tar en random dag. Till exempel 17 december? Ok, vi säger så. Då bjuder jag alla bloggläsare (i mitt postnummerområde) på kladdkaka. Hej så länge!