Vet ni vad det nya svarta är bland cheferna här? Jo, bygga med Lego.

Det är mycket ”Och vilken grupp tror ni vann legotävlingen, nudge nudge…”

Och: ”Men vi var ju bäst på slutet.”

Eller: ”Och jag ba bestämde allt och sen vann vi.”

Och det twittras och facebookas och visas Iphonebilder på deras skapelser.

Nu tror ni säkert att de har byggt ett skalenligt Globen, ett illuminerat Stadshuset eller hela jäkla akvedukten i Håverud.

Men nej. Ett rakt torn, eller snarare pinne, kloss på kloss, är vad som byggs.

Och det var exakt vad chefsämnena där hemma hos mig brukade bygga – och som man sen var tvungen att komma och beundra.

Fast det var innan de gick vidare till rymdstationer, riddarborgar och trevåningshus med balkonger och inbyggt stall för alla djur och allt vad de små liven nu bygger.

Själv byggde jag den här i somras. På två minuter. Inga konstigheter.

Jag anar att startskottet har gått för en serie practical jokes som ska skaka världen.

Tur att man har hämningar. Ändå.

Fast så här mellan skål och vägg, över borden i vår skrivbordsö, har vi inga hämningar. Så dagens wendelasnackis fick raskt arbetsnamnet Glitterfittan.

Så helt utomordentligt roligt och göteborgskt! Jag kände genast att jag började glittra. Ja, alltså i ögonen, typ.

Men sen fick vi borsta upp oss lite och vårda språket.

Så här blev det.

Och så här tycker Malin Wollin aka Fotbollsfrun om det hele. Don´t miss!

Paddington och Aston Villa har åkt till Göteborg. (Kolla här!)
Ja, det är nån bokmässa på gång där och dom hänger väl med sina litterära polare och pratar på hexameter och utbrister i centrallyriska haikudikter då och då.
Och sen twittrar och fejsbookar dom om spektaklet.

Nä, det där var väldigt, väldigt snällt sagt.

Sanningen är att dom – inte Paddington och Aston Villa dårå, men alla andra – springer runt och intrigerar och gratisdricker vin och vänsterprasslar (”jag gjorde det för konstens skull, baby, det betydde inget”).
Och sen twittrar dom och fejsbookar om spektaklet.

Och sen läser dom andra tweetar och statusrader och säger ”Nämen guuud, Alex Schulman drack vin i samma förlagsmonter som jag!”.

Fast i själva verket har dom inte sett röken av Alex Schulman. 

Beauty.

Vad våra interna stridigheter handlar om:

• Vem är längst?
– Jag är en och sjuttisju, sa jag en kväll på Hjördis.
– Jag är en och sjuttifem. Du, du är… en och sjuttitre, sa Mysia.
Dagen därpå körde jag med fem centimeters klack:
– Så du vet vem som är längst idag, sa jag.

• Kan Beyoncé sjunga?
– Hon kan inte träffa en ton rätt, säger Sara som dessutom envisas med att uttala namnet som Bejonseeee, med betoning på sista stavelsen.
– Stavar man med en accent så gör man, säger Sara.

• Kan man lyssna på Winnerbäck?
– Ja, säger jag.
– Nej, säger Mysia.
Detta måste utredas. 

Nu förstår inte jag inte riktigt.

Igår hade vi en artikel om att kvinnor i de nordiska länderna i genomsnitt är mindre stressade än kvinnor i länder med mer traditionell uppdelning mellan män och kvinnor. Alltså – det verkar inte vara så att vi stressar mer för att vi jobbar och har familj. Det hade varit värre om vi var fjättrade vid hemmet.

Så långt vad forskarna säger.

Sedan kommer ett mejl från en norrman som heter Eddy:

Nu må du holde opp med dine SKILSMISSE-PROPAGANDA ARTIKLER!!!

Och det är nu jag inte förstår.

Tänker Eddy att kvinnor, när de inser hur bra de har det i de nordiska länderna, kommer vilja skilja sig? (Och i så fall varför?)

Eller är det männen som vill skilja sig i besvikelse över att frugan inte är så sönderstressad som hon hade kunnat vara under andra omständigheter? (I så fall varför?)

Nej, jag förstår inte.

Jeg førstår slett ikke.

Särskilt som tidigare forskning visar att jämställda par skiljer sig i lägre utsträckning än andra par.

Men det där sista gällde ju Sverige.

Det kanske ikke gäller i Norge.

Smart städning.

Det känns som att det var alldeles nyss. Fast egentligen var det i den andra änden av sommaren. Vi satt och kisade ut över stockholmskt vatten. Det var juni och solen slösade, men det var före semestern så solen var lite slöseri i mina ögon.

Som vanligt var P något systemfel på spåren:

– Konstigt. Dom som har råd att bo sådär med sjötomt och egen brygga, de hinner ju aldrig njuta av det.

– Mm, sa jag.

– Egentligen borde arbetslösa och sjukskrivna få bo så istället, sa P. 

– Jo. Men jobbar rika verkligen så mycket? sa jag.

– Juh, sa P på inandning.

– Trodde det var dom mittemellan som jagade livet ur sig, jobbar jämt men bli aldrig rika.

– Näh, sa P, kanske på utandning.

Solen slösade ännu mer, vi kisade ännu mer.

– Men har du tänkt en annan sak; så fort man får pengar verkar man vilja samma sak som alla andra som har pengar. Som om alla rika har samma smak, sa jag.

– Men det är för att dom inte har nån smak, fastslog P.

Sen kisade vi ut över vattnet igen och sa ingenting. Men där, på andra sidan, med sjötomt så man bara kan plumsa i, där hade det ändå varit fint att bo, dagar när solen slösar.

Nä, nu överdrev jag.
Men för er som inte blivit utsläppta ur era boxar på hela dagen kan jag berätta att det är en vacker dag i Stockholm med omnejd. Vädermässigt. 

Jag stod på t-banestationen och vände ansiktet mot solen och höll på att missa vagnen. Sedan satt jag och funderade på om jag är katt- eller hundmänniska och höll på att glömma att gå av vid Skanstull. Så just innan dörrarna slog igen tog jag ett tigersprång ut på perrongen och knockade nästan en radikal ungdom på vägen.

Det kändes lite kattigt.

Och så har jag lätt social fobi. Det är också kattigt.

Men annars är jag hund.

Voff.

På lunch med Lovisa pratas det bara jobb jobb jobb business business business.
Eller nja.
Vi började med våra träningsbedrifter och begrundade frågan hur i helskotta vissa kollegor kan springa över två mil på en och en halv timma.

Och sen pratade vi om fredagens fest. The great jättefackfest som Lovisa och Edling är hjärnorna bakom.
Och inte bara det, tydligen.

Jag råkar nu veta vem som ska stå på scen klockan tio på fredag.

Och ännu mer spännande: vilka som ska värma upp publiken!

Ja och sen pratade vi lite om jobbet också.

Nu tar det emot att börja blogga. Det blir så efter små svackor. Behöver vi förklara radiotystnaden från Wendelaredaktionen eller inte?

I så fall säger jag bara att dramat som kallas livet kom emellan. Livet bankade på dörren eller om det var jag som gjorde det. En jäkla röra blev det i alla fall.

Och så valet och galet.

Men nu är ordningen nästan återställd här på redaktionen.

Återstår bara parlamentet. Men det är nog beyond vår kompetens att reda ut den där soppan. Tyvärr.

Allt hade blivit så fint om vi fick gå in och peka med hela handen.