Nu ska jag säga vad jag tycker om valaffischer: dom gör mig förbannad.

Inte det att de förfular stadsbilden. Tvärtom – de kan ge intryck av ett livaktigt samhälle där det ständigt förs en idéernas kamp och en livaktig diskussion.
Om det nu gjordes de

MEN – dom talar bebisspråk till mig.

Dom talar till mig som att jag är dum i huvet.

Joller joller.

Vem fan vill inte ha bättre äldreomsorg?
Vem kan säga emot att Framtiden börjar i klassrummet?
Vem vill inte välja sitt Sverige? Vi väljer ju knappast Norge ; vi bor ju uppenbarligen i det här riket som nu alldeles snart har val till bl a riksdagen.

På bron hemmavid hänger en sosse på plakat.
– Mamma, vad är det hon inte kan vänta på? frågar Lilla O när vi går till skola
Jag stannar och läser det mindre storstilta. Att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Och vem vill vänta på det? Vem fasen vill egentligen vänta på något alls, alla vill väl ha allt nu, men det är bara det att hela skiten ibland hakar upp sig och livet går in i depå och sådär ni vet.
Men vad har vi för val när det gäller ungdsomsarbetslösheten?

Att rösta på ett parti som talar bebisspråk.
Eller ett annat parti som talar bebisspråk. 

Och nu till det värsta.
När någon vill sälja tandkräm med infantila budskap kan man välja att inte köpa och därigenom inte sponsra skiten.
Och man kan välja att inte köpa budskapet på en plattitydisk valaffisch.

Men betalar för bebisjollret, det gör vi alla via skatten. 

Rusk. Brrr. Igår sa en meteorolog på Aftonbladet.se att hösten inte ännu är här. Och före hösten kommer ju sommaren vilket borde betyda att det fortfarande är sommar. Hmmm…

Julia, Julia, Julia.
Nu måste jag säga en sak.
Jag skulle lika gärna kunde vända mig om och hojta till dig.
Vi sitter med ryggarna mot varandra idag.
Men jag gör det så här lite à la 2010 och tar det här rakt upp och ned på nätet.

Ja, varför skulle någon vilja någon se andras ungar? Det undrar jag också. Barn ser ju likadana ut (förutom mina barn och syskonbarn). Varför en profilbild på Facebook där en unge i POP-randigt skymmer modern? (Kanske i förekommande fall fadern, men det har aldrig jag sett.)

Men det är så enkelt, Julia.

Det är inte skryt.

Det är inte en överdriven fixering vid sina avkommor.

Det är inte ren och pur kärlek till telningarna.

Det är bara det att det vid ett visst stadie i livet plötsligt inte finns några foton på en själv – utan att en unge klämt sig in framför linsen.

Så enkelt var det.

Varför – det överlåter jag åt freudianerna 🙂

Jag har ett litet ärende och stegar upp till det jag tror heter utvecklingsavdelningen och förklarar mitt ärende för webbtomte S.

–  Är det du som fixar det? undrar jag.

– Det fixar vi.

– Vi? Agerar ni som kollektiv?

– Vi agerar som kollektiv och triggas av Jira.

– Åhå. Och för att komma till Jira så skickar man ett mejl…?

– Exakt.

– Då går jag tillbaka till min plats och skickar ett mejl.

– Gör så.

Mysia har kommit på att hon behöver bli Aftonbladets Milano-korrespondent. Hon är helt säker på att Zlatan skulle berätta typ allt om han bara träffade henne.

– Men jag skojar inte, det är så! Vi är förortskids, det funkar så! säger hon indignerat när vi skrattar.

Sedan:

– Det är samma sak som när svenskar träffar varann på Mallis. ”Nämen heeeej…!!!”

Imorse såg jag snö.

Hahahahaha.

Nu tror ni att jag var galen eller körde i sömnen eller nåt. Och så var det förstås. Men faktum kvarstår: jag såg snö.

Den var nog ihopskrapad och utskottad från Globen, Eller kanske från Hovet (fast man kanske slutade spela hockey där ungefär när stegosaurusarna dog ut, int vet jag och jag tänker inte heller googla just nu).

Och nu är det så att det är en väldigt speciell vecka. På söndag är det riksdagsval och något slags temperatur förväntas stiga och jag tror att det är därför jag den här veckan sitter vid nyhetsdesken.

Alla är här. Nästan. Blogghataren och Thomas Med Snusdosan Och Frisyrgelén och Sandra och Frida och Thorsson och Triches och nyss gled herr Andersson in.

Blogghataren klagar på mitt humör. Men vafan, när man har sprungit en halvmara och har betong i vaderna och känslan av att ha fått en knogmacka nånstans klockan kvart över fyra om högerknät (sett från mitt håll) då kanske man inte behöver le exakt hela tiden.

Håll tummarna nu. Håll tummarna för att

• det går bra för mig att springa i helgen
• att de här två väldigt stressade tjejerna snart får sinnesfrid
• att dom börjar blogga när jag nu vänder ryggen till
• att dom där jackarna i bakgrunden inte fastnar på Mysias huvud…

Det lät nästan som ett skämt: Playboy finns som taltidning.

Men varför inte. Med tanke på herrtidningsläsarna som hävdar att de läser tidningarna ”för att det är så bra texter” i dem?

Men sorry, dudes, det håller inte.
Inte ens taltidningsprenumeranterna vill ju vara utan bilderna!

Sedan många år spelar en ideell organisation i Texas, USA, in och sänder ett antal tidskrifter och tidningar till sina prenumeranter. Däribland Playboy.

Så här kan det låta när Suzi Hanks, intervjuade i NY Daily News, läser in ett nummer och kommer till mittuppslaget:

”Hon är latinamerikan, brunett med mörka chokladbruna ögon. Hon har långt lockigt brunt hår. På den första bilden sitter hon i vatten. Hon har ett stort leende på läpparna, rossa läppstift. Hon har en lite tatuering strax ovanför gropen i korsryggen vilken verkar något slags tribal tatuering. Den är röd. Hennes ben är liksom korsade”

Och hon fortsätter:
”Bakom hennes axel, nedanför hennes arm, kan man se hennes bröst sticka ut… Hon har inga märken av bikinin. Hon har inget nagellack eller smycken eller baddräkt eller någonting annat på sig.” 

Suzi Hanks säger till NY Daily News att det alls inte är tråkigt att sitta och beskriva bilderna.
– Alla är olika. Var och en är som en liten snöflinga.

En blindskriftsversion av Playboy har funnits i decennier. Men där återges bara texterna.

taltidningen har 3000 prenumeranter. En av dem är 67-årige Bob Bartlett som för NY Daily News berättar att han blev blind 1981. Dessförinnan hade han varit en trogen Playboy-läsare.

– Det är mitt favoritprogram. En del tycker att det är snusk. Det är det inte. Det hjälper mig att hänga med i populärkulturen, säger han.

På Aftonbladet idag.

Man utnyttjar alldeles för sällan det faktum att man är vuxen. En fri människa som egentligen får göra vadmanvill och gå vartmanvill och äta godis på torsdagar och bada direkt efter maten och cykla utan hjälm (fast det gör jag jämt) och säga fula ord och prata med fula gubbar/gummor och ingen ska lägga sin näsa i blöt för det.

Tänkte jag klockan åtta i morse och gick in på Pressbyrån och köpte en påse chokladöverdragna jordnötter.

Bara för att jag kunde.